torsdag 10 maj 2012 - Kommunikation für alle!
Jag skulle ha träffat min metadonläkare igår men han kom aldrig. Han hade tydligen blivit sur över att en annan läkare höjt min dos igår. Så han sa till en sköterska när hon träffade honom att han inte behövde träffa mig då eftersom jag redan fått höjd dos. Men det var ju inte bara det jag skulle diskutera med honom. Jag behöver ju en sjukskrivning, sen är det ju bra att träffa sin läkare regelbundet för att stämma av hur det går och hur det tänker framåt. Tycker det är fel när de låter sina interna konflikter gå ut över patienten. Jag har inte tjatat till mig någon höjning och skulle de ha väntat tills plasmaprovet är klart så hade jag fått vänta tills nästa vecka och då hinner de ju inte justera dosen mer innan jag åker. Det verkar som att läkaren inte vet när jag ska åka, känns det som. Blir irriterad när det inte blir som det är tänkt. Det är mycket konstigheter på det här sjukhuset. Det är många beslut som fattas bakom kulisserna. De har en rond varje dag mellan klockan nio och tio på morgonen. Men då är inte patienterna närvarande så alla medicinska beslut fattas utifrån de observationer som personalen gjort. Det tycker jag är fel. En rond innebär att man går runt till patienterna, lyssnar och tar beslut utifrån vad patienten berättar och vad läkaren observerar. Men jag tycker att besluten skall baseras mer på vad patienten säger än vad personalen observerar, men här är det precis tvärtom.
Nåväl. Det skall bli skönt att åka härifrån på onsdag. Jag klarar mig på den dos jag har nu, 110mg, så jag är nöjd. Visst hade jag gärna velat ha 10mg till för att det skall fungera optimalt, men jag är ändå tacksam för att jag kommit upp till 110mg. Jag brukar tänka på året jag satt i fängelse när jag har en dålig dag eller känner mig rastlös, otålig eller besviken. Allt är bättre än att sitta inlåst med personer som man inte valt att umgås med och där hela ens tillvaro styrs av regler, rutiner och scheman. Allt man ville göra var man tvungen att ansöka skriftligt om, en så kallad "anhållan". Allt ifrån telefonsamtal till att ta in en cd-spelare. Men det värsta var ändå alla idioter som man var tvungen att vistas med 12 timmar varje dag. Det gick inte att dra sig undan till cellen på dagtid eftersom man hade arbetsplikt mellan klockan 9 och 16. Resten av tiden var det promenad, gym eller kortspel på avdelningen. Gick man in i cellen och stängde dörren så tog det inte många minuter innan någon intern slet upp dörren och frågade varför man inte var ute på avdelningen. Så när det var inlåsning 19:45 varje kväll så var det som en stor befrielse. Man längtade till inlåsningen, snacka om sjukt. Sista två månaderna vart det dock ändring för då kom det in en trevlig kille som var vältränad och rapp i munnen. Han ville ha ordning på avdelningen så gap och skrik och svineri tolererades inte. Han gillade inte mobbning heller så alla former av trakasseriar upphörde när han kom till avdelningen. Vi vart snabbt vänner och gick alltid promenaderna tillsammans och vi spelade mjuktennis varje dag. Sen så hade han smärtstillande medicin för en nackskada, så ett par gånger i veckan stack han åt mig två tabletter så jag fick må lite bra några timmar, så kallad "strafflindring". Det är därför det är så mycket droger inne på anstalterna för att internerna vill fly känslan av att vara inlåst. Det är dyrt med droger på anstalterna eftersom det kräver en hel del för att smuggla in droger. De flesta anstalter har en narkotikahund och när man varit på permission så visiteras man noga. Ibland begär de rektalvisitering, alltså att de tittar i analöppningen om man stoppat upp någon narkotika där.
En subutex kostade 800 kronor på Skänninge anstalten där jag satt. Eftersom man inte får ha kontanter på anstalterna så fick man betala genom att handla i kiosken till säljaren, alternativt föra över pengar till dennes bankkonto genom telefon eller internetbank. Eftersom man inte fick använda Internet heller så fick man ringa någon på utsidan och be denne föra över pengar. Den vanligaste drogen när jag satt på Skänninge 2009 var spice. Det var inte narkotikaklassat då och gav inte utslag på några drogtester heller. Det var perfekt eftersom spice är mjukt i konsistensen och därför lätt att smuggla genom att stoppa upp i analen i en kondom tex. Ett gram spice kostade mellan 300-500 kronor. Det märktes dock ganska snabbt om någon hade rökt spice, eftersom man blir rödögd och får "kinesögon", sen så får man en kraftigt ökad aptit med stort begär efter sötsaker, så det bakades mycket kladdkaka på avdelningarna. Men eftersom det inte gav utslag på urinproverna vi lämnade två till tre gånger i veckan så rökte interna oftast helt öppet även på dagtid. Vissa plitar som var nitiska brukade rapportera om de kom på en med att röka i cellen, då fick man en så kallad rökrapport som om man hade flera, kunde påverka ens möjligheter till obevakade permissioner och förflyttning till anstalt med lägre säkerhetsklass. Sinnesjukt att rökning av tobak kan påverka ens säkerhetsklassning...
Men svenska fängelser är otroligt mycket bättre än många andra länders fängelser. Det räcker med att åka över Östersjön till Baltikum så är standarden mycket sämre och klimatet mycket tuffare. Flera invandrare som satt på Skänninge tyckte att svenska fängelser var som hotell. På Skänninge fanns det dusch, toalett och platt tv i varje cell. Det fanns ett kök på varje avdelning så man kunde laga mat på helgerna och baka om man kände för det. Vi fick beställa varor varje måndag och det fanns mycket att välja på. Man kunde även köpa en del varor och ingredienser i kiosken för egna pengar om man ville tillaga något speciellt. Man fick 400 kronor i veckan i bidrag från Kriminalvården. Den största delen var inte bidrag utan lön för att man arbetade eller gick i skolan. Vi fick även betalt för att vi deltog i en 12-stegs behandling 2½ timme om dagen. 10% av lönen sattes in på ett särskilt permissionskonto, pengar som man bara kunde använda när man skulle på permission eller när man muckade. Jag lyckades spara ihop 2000 kronor till muck på 11 månader. Sen fick jag 3000 kronor i klädbidrag som jag handlade för i anstaltens klädbutik. Det är mycket pengar, speciellt om man jämför med hur mycket pengar man brukar få av socialen i klädbidrag. Jag fick bara 1500 kronor till kläder av socialen när jag var på behandlingshem 2010.
Vet inte hur jag kom in på det här ämnet, men det har helt klart format den jag är idag och hur jag ser på livet. Jag lärde mig en läxa och för mig så innebär det att jag inte längre sysslar med någon form av kriminalitet. "Don't do the crime, if you can't do the time" är ett uttryck som många kriminella använder. Ligger mycket i det. Jag har aldrig varit särskilt kriminell, det jag gjort har bara varit för att finansiera mitt missbruk. Så när jag nu inte missbrukar längre så är jag inte heller kriminell. Men jag tänker ofta på hur det var där på anstalten när jag blir otacksam, otålig och missnöjd med livet. Då blir jag genast tacksam igen och värderar det liv jag har idag högre. Så återigen. Inget ont som inte har något gott med sig. Jag är mycket för klyschor, slagord, citat och uttryck. Finns många bra ordspråk i Sverige, en hel del dåliga också som "den som väntar på något gott väntar aldrig för länge". Det är ju precis tvärtom anser jag! Om man väntar på något gott så känns det som tiden står still och man kan bli galen för mindre.
Ett av mina favoritordspråk är "bind inte ris åt egen rygg" och "gå inte över ån efter vatten". Båda två säger massvis men är ändå klockrena och slagkraftiga. Jag älskar all form av kommunikation och soråk, trots att jag bara behärskar svenska och engelska. Jag håller på och skriver det som skall bli en självbiografi just nu. Det kommer ta ungefär ett år innan jag är färdig med ett första utkast att skicka in till en förläggare. Om nån blir intresserad så är nästa steg att korrekturläsa allt matieral, sedan skall det renskrivas och eventuellt läggas till och redigeras innan det slutligen korrekturläses igen och sedan trycks till försäljning. Hade jag haft pengar hade jag kunnat ge ut boken själv, men det krävs ju lätt 100 000 kronor för att trycka upp en upplaga och framförallt så kostar marknadsföringen. Men idag kan man dock tjäna mycket pengar på att marknadsföra sig på Internet. Gör man en smart marknadsföring så kan man komma undan utan att spendera en enda krona. Gäller att göra något som fångar folks uppmärksamhet, sen sprider sig ryktet om boken via mun till mun metoden och det är det snabbaste sättet att göra reklam idag. Youtube och Google har blivit två instrument som används flitigt för att marknadsföra sitt företag, organisation, konst eller politik.
Nu skall jag ta en kopp kaffe och en cigarett. Vädret har svängt, från dis och dimma i morse till strålande solsken och +15 grader just nu.
Nåväl. Det skall bli skönt att åka härifrån på onsdag. Jag klarar mig på den dos jag har nu, 110mg, så jag är nöjd. Visst hade jag gärna velat ha 10mg till för att det skall fungera optimalt, men jag är ändå tacksam för att jag kommit upp till 110mg. Jag brukar tänka på året jag satt i fängelse när jag har en dålig dag eller känner mig rastlös, otålig eller besviken. Allt är bättre än att sitta inlåst med personer som man inte valt att umgås med och där hela ens tillvaro styrs av regler, rutiner och scheman. Allt man ville göra var man tvungen att ansöka skriftligt om, en så kallad "anhållan". Allt ifrån telefonsamtal till att ta in en cd-spelare. Men det värsta var ändå alla idioter som man var tvungen att vistas med 12 timmar varje dag. Det gick inte att dra sig undan till cellen på dagtid eftersom man hade arbetsplikt mellan klockan 9 och 16. Resten av tiden var det promenad, gym eller kortspel på avdelningen. Gick man in i cellen och stängde dörren så tog det inte många minuter innan någon intern slet upp dörren och frågade varför man inte var ute på avdelningen. Så när det var inlåsning 19:45 varje kväll så var det som en stor befrielse. Man längtade till inlåsningen, snacka om sjukt. Sista två månaderna vart det dock ändring för då kom det in en trevlig kille som var vältränad och rapp i munnen. Han ville ha ordning på avdelningen så gap och skrik och svineri tolererades inte. Han gillade inte mobbning heller så alla former av trakasseriar upphörde när han kom till avdelningen. Vi vart snabbt vänner och gick alltid promenaderna tillsammans och vi spelade mjuktennis varje dag. Sen så hade han smärtstillande medicin för en nackskada, så ett par gånger i veckan stack han åt mig två tabletter så jag fick må lite bra några timmar, så kallad "strafflindring". Det är därför det är så mycket droger inne på anstalterna för att internerna vill fly känslan av att vara inlåst. Det är dyrt med droger på anstalterna eftersom det kräver en hel del för att smuggla in droger. De flesta anstalter har en narkotikahund och när man varit på permission så visiteras man noga. Ibland begär de rektalvisitering, alltså att de tittar i analöppningen om man stoppat upp någon narkotika där.
En subutex kostade 800 kronor på Skänninge anstalten där jag satt. Eftersom man inte får ha kontanter på anstalterna så fick man betala genom att handla i kiosken till säljaren, alternativt föra över pengar till dennes bankkonto genom telefon eller internetbank. Eftersom man inte fick använda Internet heller så fick man ringa någon på utsidan och be denne föra över pengar. Den vanligaste drogen när jag satt på Skänninge 2009 var spice. Det var inte narkotikaklassat då och gav inte utslag på några drogtester heller. Det var perfekt eftersom spice är mjukt i konsistensen och därför lätt att smuggla genom att stoppa upp i analen i en kondom tex. Ett gram spice kostade mellan 300-500 kronor. Det märktes dock ganska snabbt om någon hade rökt spice, eftersom man blir rödögd och får "kinesögon", sen så får man en kraftigt ökad aptit med stort begär efter sötsaker, så det bakades mycket kladdkaka på avdelningarna. Men eftersom det inte gav utslag på urinproverna vi lämnade två till tre gånger i veckan så rökte interna oftast helt öppet även på dagtid. Vissa plitar som var nitiska brukade rapportera om de kom på en med att röka i cellen, då fick man en så kallad rökrapport som om man hade flera, kunde påverka ens möjligheter till obevakade permissioner och förflyttning till anstalt med lägre säkerhetsklass. Sinnesjukt att rökning av tobak kan påverka ens säkerhetsklassning...
Men svenska fängelser är otroligt mycket bättre än många andra länders fängelser. Det räcker med att åka över Östersjön till Baltikum så är standarden mycket sämre och klimatet mycket tuffare. Flera invandrare som satt på Skänninge tyckte att svenska fängelser var som hotell. På Skänninge fanns det dusch, toalett och platt tv i varje cell. Det fanns ett kök på varje avdelning så man kunde laga mat på helgerna och baka om man kände för det. Vi fick beställa varor varje måndag och det fanns mycket att välja på. Man kunde även köpa en del varor och ingredienser i kiosken för egna pengar om man ville tillaga något speciellt. Man fick 400 kronor i veckan i bidrag från Kriminalvården. Den största delen var inte bidrag utan lön för att man arbetade eller gick i skolan. Vi fick även betalt för att vi deltog i en 12-stegs behandling 2½ timme om dagen. 10% av lönen sattes in på ett särskilt permissionskonto, pengar som man bara kunde använda när man skulle på permission eller när man muckade. Jag lyckades spara ihop 2000 kronor till muck på 11 månader. Sen fick jag 3000 kronor i klädbidrag som jag handlade för i anstaltens klädbutik. Det är mycket pengar, speciellt om man jämför med hur mycket pengar man brukar få av socialen i klädbidrag. Jag fick bara 1500 kronor till kläder av socialen när jag var på behandlingshem 2010.
Vet inte hur jag kom in på det här ämnet, men det har helt klart format den jag är idag och hur jag ser på livet. Jag lärde mig en läxa och för mig så innebär det att jag inte längre sysslar med någon form av kriminalitet. "Don't do the crime, if you can't do the time" är ett uttryck som många kriminella använder. Ligger mycket i det. Jag har aldrig varit särskilt kriminell, det jag gjort har bara varit för att finansiera mitt missbruk. Så när jag nu inte missbrukar längre så är jag inte heller kriminell. Men jag tänker ofta på hur det var där på anstalten när jag blir otacksam, otålig och missnöjd med livet. Då blir jag genast tacksam igen och värderar det liv jag har idag högre. Så återigen. Inget ont som inte har något gott med sig. Jag är mycket för klyschor, slagord, citat och uttryck. Finns många bra ordspråk i Sverige, en hel del dåliga också som "den som väntar på något gott väntar aldrig för länge". Det är ju precis tvärtom anser jag! Om man väntar på något gott så känns det som tiden står still och man kan bli galen för mindre.
Ett av mina favoritordspråk är "bind inte ris åt egen rygg" och "gå inte över ån efter vatten". Båda två säger massvis men är ändå klockrena och slagkraftiga. Jag älskar all form av kommunikation och soråk, trots att jag bara behärskar svenska och engelska. Jag håller på och skriver det som skall bli en självbiografi just nu. Det kommer ta ungefär ett år innan jag är färdig med ett första utkast att skicka in till en förläggare. Om nån blir intresserad så är nästa steg att korrekturläsa allt matieral, sedan skall det renskrivas och eventuellt läggas till och redigeras innan det slutligen korrekturläses igen och sedan trycks till försäljning. Hade jag haft pengar hade jag kunnat ge ut boken själv, men det krävs ju lätt 100 000 kronor för att trycka upp en upplaga och framförallt så kostar marknadsföringen. Men idag kan man dock tjäna mycket pengar på att marknadsföra sig på Internet. Gör man en smart marknadsföring så kan man komma undan utan att spendera en enda krona. Gäller att göra något som fångar folks uppmärksamhet, sen sprider sig ryktet om boken via mun till mun metoden och det är det snabbaste sättet att göra reklam idag. Youtube och Google har blivit två instrument som används flitigt för att marknadsföra sitt företag, organisation, konst eller politik.
Nu skall jag ta en kopp kaffe och en cigarett. Vädret har svängt, från dis och dimma i morse till strålande solsken och +15 grader just nu.
Kommentarer
Trackback
