fussesblogg

Igår premiär eldade jag i braskaminen i sovrummet. Jag bar upp en av sängarna från sovrummet upp till vinden så att jag får mer plats i sovrummet. Så nu har jag en myshörna framför brasan där man kan sitta på kvällarna eller om det är dåligt väder på dagen och mysa framför en sprakande eld med en god bok eller tillsammans med en vän och en kortlek. Jag skall be Bertil att öppna friggeboden som står på min tomt, för därinne finns två jättefina skinnfotöljer som skulle passa perfekt i mitt sovrum. Frågade han om det igår men han visste inte var han lagt nyckeln, så i värsta fall får man bryta sig in, men det vill jag inte göra, det får han göra i så fall.

Jag var och grillade hemma hos Anders och Bettan igår, Danilo var också med. Vi åt fläskkarré med potatisgratäng, tsatsiki och bearnaisesås. Drack iskall Coca Cola till det och hade jättetrevligt. Jag har inga problem att umgås och ha trevligt utan alkohol nu för tiden. Förr så skulle jag alltid dricka öl eller vin när jag grillade, det var liksom obligatoriskt. Men nu är jag inte ens sugen på en kall öl. Det är så skönt att jag inte får dricka eftersom jag har metadon, för då behöver jag inte ens fundera på det och om någon frågar varför jag inte dricker så förklarar jag bara att jag inte får pga att jag har metadon, sen är den frågan ur världen. Det är bara fördelar med det, jag slipper vakna upp bakfull dagen efter och jag sparar mina pengar. Sen är det bra att man får lära sig att umgås och ha skoj utan att man är full. Social träning kan man kalla det. Jag var ganska blyg av mig när jag var yngre, men med åren har det försvunnit och idag har jag inga problem med att lära känna nya människor och det känns jätte bra att jag blivit av med min blyghet. Det kan jag tacka alla terapeuter och behandlingshem jag varit på för.

Imorrn ska jag börja i KBT-terapi här på Öland i Borgholm. Det är en kvinna som heter Lillemor som Leva gruppen har anlitat i alla år de haft familjehem på Öland. Hon ska tydligen vara bra sa min kontaktperson och hon var glad över att få mig som patient eftersom jag gillar att arbeta med mig själv i terapi. Så nu får hon något att bita i! Många som går i terapi via familjehem eller behandlingshem har egentligen ingen lust att prata om sig själva och då blir det inget bra. All terapi måste bygga på frivillighet och motivation för att det skall lyckas. Jag ser fram emot det. Äntligen får jag något att göra. Just nu är jag ju ledig eftersom skolan inte börjar förrän i september så det blir lagom att gå i terapi två gånger i veckan.

Det ska för övrigt bli skoj att börja plugga igen i höst. Jag har inte suttit bakom skolbänken sedan 2004 när jag läste Informatik med Systemvetenskap på Mälardalens Högskola i Västerås. Så jag är ganska ringrostig nu men man kommer snabbt in i det. Jag gillar högskolestudier eftersom man får lägga upp schemat själv. Det finns inga krav på närvaro på föreläsningarna och man läser så mycket som man vill. Jag brukar läsa hela boken som man får till kursen om den är intressant. Nästan alla kurser jag läste på MDH så var kurslitteraturen på engelska och facktermer kring IT är ganska avancerat på engelska så det var inte skoj att läsa de böckerna. Men om jag kommer in på Psykologi kursen som jag har som förstahands val så tror jag att de flesta böckerna är på svenska faktiskt. Sen så utvecklas inte psykologin lika snabbt som IT-området vilket gör att man säkert kan köpa begagnad kurslitteratur från förra året och ändå vara up to date. Det kan till och med vara samma upplaga detta år om jag har tur. Då spar man mycket pengar eftersom kurslitteratur är svindyr. En bok kan kosta mellan 400 och 2000 kronor. Det är den post av utgifter som äter upp mest av studenternas studiemedel. Så man kan tjäna mycket pengar på att vara ute i god tid och köpa kurslitteraturen begagnat. Så fort jag vet om jag kommit in ska jag leta litteratur på nätet.

Jag har tidigare bara läst psykologi på gymnasienivå så det ska bli spännande att se om jag klarar av den nivå som det är på universitet. Jag valde psykologi eftersom journalistikkurserna var fulla. Det var bara psykologi och statsvetenskap som var intressant, som man kunde söka så här sent efter sista antagningsdatum som är 15 april för höstterminen. Sen var jag ju tvungen att hitta kurser som går i Kalmar också eftersom det blir för långt att pendla mellan Öland och Växsjö. Linneuniversitet har sina lärosäten i både Kalmar och Växsjö, precis som många andra högskolor och universitet som finns i två eller fler städer. MDH hade ju kurser både i Västerås och Eskilstuna, minns att man alltid vart sur när nån föreläsning var i Eskilstuna eftersom man då var tvungen att gå upp en timme tidigare för att hinna med tåget från Västerås. Läste i UNT för några veckor sedan att Uppsala Universitet gått ihop med Gotlands Högskola. Jobbigt om man har en föreläsning i Visby klockan 09.00 och bor i Uppsala...

Det har mycket att göra med att universiteten och högskolorna får ett bidrag från regeringen på x antal miljoner om de väljer att gå ihop med nån annan skola. Money, money, money makes the world go round.

Jag kanske fastnar för psykologi och väljer att läsa hela programmet istället och sadlar om till pskolog istället för journalist. I så fall blir jag nog den första psykologen i Sverige som har metadon. Vet att det finns folk som är sjuksköterskor som har metadon, kanske till och med någon läkare. Men skulle jag bli legitimerad psykolog så skulle jag inte berätta för min arbetsgivare att jag har metadon. För folk har tyvärr fortfarande mycket fördomar kring metadon så det är inte läge för att vara helt ärlig om det ännu. Jag skulle ju passa perfekt som psykolog på ett LVM-hem eller behandlingshem eftersom jag har stor erfarenhet av det. Då gäller det bara att söka jobb på ett LVM-hem eller behandlingshem jag inte varit på. Undrar om man får jobba på ett ställe som man själv varit klient på? Det måste ju vara upp till föreståndaren på respektive instution antar jag.

Jag är ju ganska empatisk och förstående gentemot andra människor så jag tror faktiskt att jag skulle bli en bra psykolog, utan att skryta om mig själv. I Sverige får man ju knappt säga att man är bra på något, Jantelagen har forfarande ett hårt grepp om svenska folket. Jag hoppas att med generationsskiftena så kan vi förinta Jantelagen för gott. Den är bara av ondo. Man ska kunna vara stolt över sig själv och kunna säga att man är bra på saker utan att känna dåligt samvete över det. I de flesta andra länder får man lära sig tidigt som barn att stå upp för sig själv och framhäva det man är duktig på, dels för att lära sig att "sälja" sig själv till framtida arbetsgivare men också för att stärka sin självkänsla och självförtroende. I USA tar man verkligen fasta på det och barnen får redan i första klass träna på att hålla föredrag framför sin klass där de ska framhäva sig själva. Många svenskar uppfattar amerikaner som kaxiga och självgoda, men det är ju för att de har det i sig, att stå upp för sig och sin sak och tro på sig själv. Jag tycker det är en bra egenskap och önskar att vi kunde införa det systemet även i Sverige.

Jag minns att vi i skolan fick hålla föredrag väldigt sällan och inte förrän i tredje klass första gången. Många barn är ju blyga och det bästa sättet att bli av med blyghet är att gå emot rädslan att tala inför folk. Ju mer man gör det, desto mindre blyg blir man och till slut kan man tala inför stora folksamlingar utan att bli nervös. Lite nervös ska man vara, så att man blir taggad, men inte såpass att man inte kan framföra talet/föredraget.

Jag har själv tränat på att stärka min självkänsla och självförtroende i vuxen ålder, för jag hade väldiga problem med detta redan från tidiga tonåren och jag tyckte inte om mig själv och tyckte inte att jag var bra på nånting. Det är en stor del i varför jag började med droger. När jag tog droger så tystnade den inre rösten som ständigt kritiserade mig och sa att jag var oduglig. Tack vare månader av gruppterapi och övningar för att stärka jaget så tycker jag idag bättre om mig själv. Jag älskar inte mig själv men jag tycker inte illa om mig och det är ett stort steg framåt för mig. Med hjälp av mer terapi så kommer jag lära mig att älska mig till slut. Och det är ett måste för att man skall kunna älska någon annan. Så länge man inte älskar sig själv så kan man inte älska någon annan heller. Logiskt, eller hur? Därför väntar jag med kärleken tills jag känner mig hel. Då kommer det märkas att jag tycker om mig själv och då får man en helt annan utstrålning och hållning som förhoppningsvis attraherar någon av det motsatta könet. Så har jag fått lära mig att det fungerar och det är också mina erfarenheter från tidigare förhållanden. Det är också ett måste om jag skulle välja att läsa till psykolog. Ska man kunna hjälpa andra så är det ju en fördel om man är klar med sig själv också. Fast psykologer får faktiskt gå i terapi också hos en annan psykolog. Jag tror till och med att det är ett krav för att man skall få jobba som psykolog. Det ingår att man ska ha gjort ett visst antal timmar i terapi hos en legitmerad psykolg och sen när man själv fått legitimationen och praktiserar som psykolog så brukar man i regel gå i terapi en gång i veckan för att säkerställa att man inte överumplas av alla svåra livsöden man möter och inte knäcks av det och tar med sig jobbet hem.

Det är jätteviktigt. Jag har en barndomsvän vars mamma är psykolog. Jag minns att hon brände ut sig till slut för att hon tog med sig jobbet hem och inte kunde släppa det hon fått höra under arbetsdagen. Hon tog åt sig för mycket och vart helt knäckt. Minns att hon vart heltids sjukskriven till slut och låg i soffan hela dagarna och kollade på såpor på TV och vräkte i sig godis och kakor. Hon vägde nästan 200kg till slut. Mycket tragiskt, hon var en sån fin människa och säkert en duktig psykolog. Men hon tog åt sig för mycket av alla patienters berättelser och kunde inte varva ned efter jobbet. Det är ofta såna människor som tar till alkohol eller droger för att trösta sig själva. I hennes fall var det socker som var trösten. Det är samma mekanismer som en drogmissbrukare och stimulerar dopamin precis som droger, bara att det inte är lika starkt och det sitter inte i så länge heller, därför som matmissbrukare äter hela tiden, för att kicken är så kortvarig. Tror hon åt sig till en diabetes också.

Nåväl. Vi får se om jag fastnar för psyologi och om jag har fallenhet för det. Journalistik är ju det jag brinner för och det vet jag att jag behärskar. Jag är duktig på att skriva och jag är hyfsat allmänbildad också, om inte annat så tycker jag om att utvecklas och lära mig nya saker, så jag följer nyheterna varje dag, både på TV och i tidningar och Internet. Det är ett måste för att bli en bra journalist, att man är hungrig på kunskap och ser till att man är ajour med verkligheten. Så det skulle passa mig som handen i handsken. Jag älskar ju att skriva, vilket säkert märks i min blogg, eftersom jag skriver ganska långa inlägg.

Jag skulle kunna sätta ihop alla dagarna till en bok efter ett år. Då får jag ju ihop minst 365 sidor och det är ju ganska lagom storlek på en bok. Men jag får nog redigera innehållet ett par gånger först för att undvika upprepningar och framförallt för att stryka sådant som inte är intressant för läsaren. Det är en dröm jag har, att få ge ut en bok. Tror att en självbiografi skulle kunna sälja bra. Eftersom jag skiljer mig ganska mycket från den typiske bilden av en missbrukare så skulle det nog vara intressant att läsa en sann berättelse om en människa som växte upp under trygga förhållanden i en radhusförort med god ekonomi, men som ändå vart fullblodsnarkoman. Finns inte så många böcker som skildrar en person som fastnat i drogmissbruk trots att jag hade alla förutsättningar i världen att bli något annat. Det är ju bara att titta på min bror, han har ju aldrig rört en drog och har ett fantastiskt bra liv idag.

Jag har i och för sig ett jättebra liv jag med just nu, men det har ju inte sett ut så tidigare. För bara två månader sen var jag hemlös och fick jaga pengar och droger varenda dag för att orka leva. Så jag tror och hoppas att en självbiografi med den vinkeln har ett läsarvärde. Får snickra ihop ett utkast och skicka runt till några förlag och se om nån nappar. Farsans sambo har en bekant som känner en person som har ett förlag, skulle ju kunna höra med henne om hon kunde skicka in utkastet till mig när jag är klar. Skulle kunna göra klart det lagom till att skolan börjar i september, för sen kommer jag inte ha tid till det om jag skall studera på heltid. Det blir alltid mycket läsa i början av kurserna och så är det ju föreläsningar 2-5 gånger i veckan. Sen har man ju deltentor och en sluttenta i varje kurs också som ju är grande finale liksom och till dom behöver man studera oerhört intensivt om man skall klara av dem. När man väl sitter där på tentan så gäller det att man har gjort sina läxor och läst på, annars är man chanslös. Jag minns att jag trodde att jag skulle fixa tentorna på MDH utan att läsa på innan eftersom jag trodde att jag kunde "data" eftersom jag suttit framför en skärm åtskilliga timmar varje dag. Men så var inte riktigt fallet. De frågor som kommer på tentorna är allt annat än frågor som man kan svara på i huvudet. Så¨det vara bara första kursen som jag klarade tentan utan att plugga innan och det var en kurs som hette "Grundläggande IT-kunskap" och det var gymnasienivå på den kursen typ, det var en sån kurs som nästan alla program har som första kurs, säkert för att man skall orka med nollningen utan att misslyckas med studierna.

Det var frågor som typ "Vad betyder förkortningen LAN?". Det är sådant som man kan utantill, om inte annat så kunde man gissa sig till svaren och allt som oftast ha rätt. Men redan andra kursen så var det omöjligt att klara tentan om man inte läst kurslitteraturen och varit med på föreläsningarna. Så fungerar det på högskolan.

Nu ska jag gå ut i min trädgård och ta en cigg och ett glas cola i solen. Det är återigen strålande solsken, vindstilla och +15 grader.