onsdag 9 maj 2012 - Läkarsamtal
Nu är det bara en vecka kvar tills jag flyttar till Öland. Känns mer och mer pirrigt för varje dag, resfebern har redan slagit till. Ska bli så skönt att slippa sjukhusmiljön och framförallt den smaklösa maten som de serverar. Den tillagas i Västerås, fryses ned och värms sedan upp på respektive avdelning. All mat är dessutom tillagad i ugn så man får aldrig någon fin stekyta på köttet, allt är grått och smaklöst. De använder nån form av ångkokning till grönsakerna, det leder ju till att en stor del av näringen försvinner, helt fel när det gäller mat som serveras till patienter, den skall ju tvärtom innehålla mer näring än vanlig mat. Money, money, money...
Idag ska jag träffa min läkare, troligtvis blir det sista gången innan jag åker. Jag fick höjning på metadonet i morse, från 100 till 110mg. Märker redan skillnad, effekten kom snabbare och lite kraftigare. Nu återstår bara att se om effekten sitter i längre också. Jag vaknar ju ca tre timmar innan medicintiden varje morgon, så förhoppningsvis så vaknar jag precis innan den imorrn. Jag ska föreslå en sista höjning till 120mg på söndag, så hinner jag ställas in på den dosen innan jag skrivs ut och kan rapportera eventuella biverkningar. Jag gissade ju att jag skulle hamna på 120mg när jag kom hit, men den sköterskan som tog emot mig sa att "det är inte säkert att den dos du tagit illegalt är rätt dos för dig". Hon var väldigt snorkig och nedvärderande och frågade ut mig om var jag köpt mitt metadon och av vem. Men hon fick ingen sådan information av mig, skulle aldrig gola. Jag kommer dock aldrig att sälja mitt metadon, det är alldeles för mycket värt för mig och inga pengar i världen räcker för att jag skulle riskera att bli av med det.
Jag har verkligen kämpat för att få metadon, det tog fyra år med mycket byråkrati och negativ ideologi mot metadon från socialtjänstens sida. Jag vart ju nekad en plats i programmet 2010 och när jag sökte i höstas så vart jag nekad på grund av att det inte fanns en bra planering från socialtjänsten. Till slut så fick jag med dem i båten och lyckades få dem att betala för sex månades placering på familjehem till att börja med. Det var kravet från Beroendekliniken för att bevilja mig metadon. Från början så ville de inte ge mig metadon, de föreslog Suboxone eller ingenting. Men som tur var så lyckades Davoud Amiri, läkaren som är ansvarig för metadonprogrammet, övertala enhetschefen att jag behövde metadon. Dels på grund av att jag prövat Suboxone och det fungerade inte tillfredsställande, jag hade sug efter opiater och jag fick biverkningar i form av illamående, diarré och magkatarr. Dels på grund av att Suboxone är mycket mer påfrestande för levern än Metadon och är därför inte lämpligt att ge till en patient med Hepatit C (kronisk leversjukdom). Hade det inte varit för Davouds skull så hade jag inte haft Metadon idag. Så jag är oerhört tacksam för hans skull.
Så för mig är metadonbehandlingen det som hela min drogfrihet vilar på. Utan det så skulle jag inte klara av att vara drogfri, oavsett om jag åker på familjehem eller behandlingshem, jag har försökt så många gånger utan metadon och misslyckats varje gång. För varje gång man misslyckas så får sig självkänslan en rejäl törn och tillslut känner man sig helt värdelös och självmordstankarna blir närvarande. Så här bra som jag mår nu har jag inte mått sen jag var ett litet barn. Så ni kan förstå att jag värdesätter metadonet skyhögt och skulle aldrig riskera att bli av med det. Jag har blivit det en gång och den resan vill jag aldrig göra om. Det var den i särklass mest smärtfyllda händelse jag varit med om. Det var ren tortyr i flera månader. Både fysiskt och psykiskt. Jag gick ner 10kg på två tveckor och sov inte en blund på nätterna. Jag hade ingen aptit och hade panikångest dygnet runt. Jag kallsvettades och sprang på toaletten tio tals gånger varje dag. Det kändes som huden brann, det sved och stack som eld, samtidigt som jag hade fruktansvärd ledvärk och frossa. Det är svårt att beskriva det med ord, man måste uppleva det för att förstå.
Jag vart påmind om det förra sommaren när jag var på Hornö LVM-hem. Där var det flera som hade blivit av med sitt metadon och framförallt en man som heter Francis led något kopiöst. Han skrek av smärta och man såg på honom hur fruktansvärt dåligt han mådde. Han kunde inte sova fast han var dödstrött. Han fick en lång nedtrappning men det hjälpte inte mycket. En kul sak i sammanhanget är att han fick sitt LVM avskrivet och placerades på ett familjehem genom Leva gruppen som är samma organisation som har det familjehem jag skall till. Jag hörde när han pratade med min kontaktperson, som är behandlingsansvarig på Leva gruppen, när vi åkte bil från Kalmar till Öland. Han hade fått Subutex och det är bättre än ingenting i alla fall. Vissa klarar sig med Subutex/Suboxone och får inte några biverkningar. Då finns det ingen anledning att byta till Metadon, men egentligen är inte buprenorfin (den verksamma substansen i Subutex/Suboxone) tänkt att användas hela livet. Det var tänkt att användas som nedtrappning under ett halvårstid. Dels för att det som sagt är påfrestande för levern, dels för att det inte alls har samma egenskaper som metadon när det gäller tolerans. Jag upplever att man blir tolerant mot buprenorfin efter tre till sex månader och behöver ständigt mer. Metadon kan man ha samma dos av i 30 år utan att toleransnivån ökar, det är därför som det används som substitut för heroin, morfin och opium beroende patienter. Det har en lång halveringstid och metabolisering, vilket gör att man inte får någon snabb kick, det tas upp långsamt i kroppen och på så sätt undviker man euforin som man får av korttidsverkande opiater som heroin, morfin och opium.
Nåväl. Det blir spännande att höra vad Davoud säger idag och om jag får en höjning till. Jag hoppas det för jag är ju varken påverkad eller dåsig, som annars är vanligt när man kommit upp i dos. Han sa när jag träffade han sist att han kunde sätta in ett läkemedel som heter fluvoxetin som höjer plasmakoncentrationen med 50-100%, men jag tycker det är bättre att ha en hög dos metadon istället för att laborera med andra läkemedel för att höja effeken. Det kan ju rent av vara farligt tänker jag. 120mg är ju inte någon orimligt hög dos heller. Doser över 120mg anses som höga här på Ulleråkers sjukhus. I Sverige har vi genrellt sett högre doser metadon än resten av världen och det tycker jag är bra. För det är inte meningen att dosen skall vara så låg så att den inte räcker ett dygn. Då försvinner ju hela syftet med behandlingen. Men vi får se vad han säger. Han är väldigt sympatisk och lyhörd. Han är dessutom en otroligt kompetent läkare som har arbetat med beroendespykatri under lång tid och på många olika arbetsplatser. Han har även arbetat flera år i Italien och åt Försäkringskassan i Sverige. Han har helt enkelt lång erfarenhet på flera olika områden. Han är urpsrungligen från Iran och där har det väldigt hög kunskapsnivå hos läkarna.
Så jag kunde inte ha fått en bättre läkare när det gäller metadon. Känns riktigt bra att han är ansvarig läkare på Leva gruppen också, då slipper jag blanda in ytterligare än läkare, det är bättre att ha en läkare som ansvarar för all medicinering och sjukvård. Tror dessutom att han kan ta mer beslut när han jobbar åt Leva gruppen eftersom då är han ensam läkare, här på Beroendekliniken så jobbar de i ett team, som har flera läkare, sjuksköterskor och kuratorer. Det blir många kockar som skall ta besluten genemsamt och det är ofta som de inte är överrens och måste vika sig för vad majoriteten anser, även om det kan vara helt fel. Jag tycker dessutom inte om att kuratorer skall vara med och fatta beslut rörande medicinska frågor. De har ju inte utbildningen som krävs för att ta sådana beslut egentligen. Det är ju som att en elektriker skulle ta beslut om frågor angående toaletter och vattenledningar som är rörmokarens bord. Många gånger så tar kuratorerna beslut utifrån vad de tycker om sin patient rent personligt. Har man kommit i luven på sin kurator så märker man det även på de medicinska frågorna. Det är många patienter i metadonprogrammet som kan vittna om det. Har en kompis som inte kommer överrens med sin kurator och hon beskyller henne för att vara påverkad utifrån ett telefonsamtal. Och det är bara för att kuratorn inte gillar henne personligen. Så min kompis har blivit tvingad att gå till mottagningen en gång i veckan och lämna urinprov, trots att hon haft metadon i sju år och inte har lämnat ett positivt urinprov. Men bara för att hon inte kommer överrens med sin kurator så måste hon nu gå till mottagningen en gång i veckan och lämna urinprov och ha ett samtal med sin kurator.
Nåväl. Det blir mycket kring metadon känner jag, men det är ju vad min vardag kretsar kring just nu. Blir skönt när jag kommer till Öland och får börja göra saker på dagarna, då kommer jag få mycket mer att skriva om. Här händer ju ingenting förutom mat och medicin. Det mest spännande i veckan är läkarsamtal, temagruppen och badbassängen. Den största snackisen i rökrummet denna vecka är... Höjningar! Inte helt otippat, he he.
Nu ska jag ta en till mocca och en cigarett så jag vaknar till liv. Märker att jag blir mycket tröttare av att gå upp klockan sex, men det är bara för att annars får jag vänta tills 7:30 innan jag får morgonmedicinen, för personalen har rapport från 7 till 7:30 varje dag. Idag är det mulet och regn i Uppsala, temperaturen är +10 grader
Idag ska jag träffa min läkare, troligtvis blir det sista gången innan jag åker. Jag fick höjning på metadonet i morse, från 100 till 110mg. Märker redan skillnad, effekten kom snabbare och lite kraftigare. Nu återstår bara att se om effekten sitter i längre också. Jag vaknar ju ca tre timmar innan medicintiden varje morgon, så förhoppningsvis så vaknar jag precis innan den imorrn. Jag ska föreslå en sista höjning till 120mg på söndag, så hinner jag ställas in på den dosen innan jag skrivs ut och kan rapportera eventuella biverkningar. Jag gissade ju att jag skulle hamna på 120mg när jag kom hit, men den sköterskan som tog emot mig sa att "det är inte säkert att den dos du tagit illegalt är rätt dos för dig". Hon var väldigt snorkig och nedvärderande och frågade ut mig om var jag köpt mitt metadon och av vem. Men hon fick ingen sådan information av mig, skulle aldrig gola. Jag kommer dock aldrig att sälja mitt metadon, det är alldeles för mycket värt för mig och inga pengar i världen räcker för att jag skulle riskera att bli av med det.
Jag har verkligen kämpat för att få metadon, det tog fyra år med mycket byråkrati och negativ ideologi mot metadon från socialtjänstens sida. Jag vart ju nekad en plats i programmet 2010 och när jag sökte i höstas så vart jag nekad på grund av att det inte fanns en bra planering från socialtjänsten. Till slut så fick jag med dem i båten och lyckades få dem att betala för sex månades placering på familjehem till att börja med. Det var kravet från Beroendekliniken för att bevilja mig metadon. Från början så ville de inte ge mig metadon, de föreslog Suboxone eller ingenting. Men som tur var så lyckades Davoud Amiri, läkaren som är ansvarig för metadonprogrammet, övertala enhetschefen att jag behövde metadon. Dels på grund av att jag prövat Suboxone och det fungerade inte tillfredsställande, jag hade sug efter opiater och jag fick biverkningar i form av illamående, diarré och magkatarr. Dels på grund av att Suboxone är mycket mer påfrestande för levern än Metadon och är därför inte lämpligt att ge till en patient med Hepatit C (kronisk leversjukdom). Hade det inte varit för Davouds skull så hade jag inte haft Metadon idag. Så jag är oerhört tacksam för hans skull.
Så för mig är metadonbehandlingen det som hela min drogfrihet vilar på. Utan det så skulle jag inte klara av att vara drogfri, oavsett om jag åker på familjehem eller behandlingshem, jag har försökt så många gånger utan metadon och misslyckats varje gång. För varje gång man misslyckas så får sig självkänslan en rejäl törn och tillslut känner man sig helt värdelös och självmordstankarna blir närvarande. Så här bra som jag mår nu har jag inte mått sen jag var ett litet barn. Så ni kan förstå att jag värdesätter metadonet skyhögt och skulle aldrig riskera att bli av med det. Jag har blivit det en gång och den resan vill jag aldrig göra om. Det var den i särklass mest smärtfyllda händelse jag varit med om. Det var ren tortyr i flera månader. Både fysiskt och psykiskt. Jag gick ner 10kg på två tveckor och sov inte en blund på nätterna. Jag hade ingen aptit och hade panikångest dygnet runt. Jag kallsvettades och sprang på toaletten tio tals gånger varje dag. Det kändes som huden brann, det sved och stack som eld, samtidigt som jag hade fruktansvärd ledvärk och frossa. Det är svårt att beskriva det med ord, man måste uppleva det för att förstå.
Jag vart påmind om det förra sommaren när jag var på Hornö LVM-hem. Där var det flera som hade blivit av med sitt metadon och framförallt en man som heter Francis led något kopiöst. Han skrek av smärta och man såg på honom hur fruktansvärt dåligt han mådde. Han kunde inte sova fast han var dödstrött. Han fick en lång nedtrappning men det hjälpte inte mycket. En kul sak i sammanhanget är att han fick sitt LVM avskrivet och placerades på ett familjehem genom Leva gruppen som är samma organisation som har det familjehem jag skall till. Jag hörde när han pratade med min kontaktperson, som är behandlingsansvarig på Leva gruppen, när vi åkte bil från Kalmar till Öland. Han hade fått Subutex och det är bättre än ingenting i alla fall. Vissa klarar sig med Subutex/Suboxone och får inte några biverkningar. Då finns det ingen anledning att byta till Metadon, men egentligen är inte buprenorfin (den verksamma substansen i Subutex/Suboxone) tänkt att användas hela livet. Det var tänkt att användas som nedtrappning under ett halvårstid. Dels för att det som sagt är påfrestande för levern, dels för att det inte alls har samma egenskaper som metadon när det gäller tolerans. Jag upplever att man blir tolerant mot buprenorfin efter tre till sex månader och behöver ständigt mer. Metadon kan man ha samma dos av i 30 år utan att toleransnivån ökar, det är därför som det används som substitut för heroin, morfin och opium beroende patienter. Det har en lång halveringstid och metabolisering, vilket gör att man inte får någon snabb kick, det tas upp långsamt i kroppen och på så sätt undviker man euforin som man får av korttidsverkande opiater som heroin, morfin och opium.
Nåväl. Det blir spännande att höra vad Davoud säger idag och om jag får en höjning till. Jag hoppas det för jag är ju varken påverkad eller dåsig, som annars är vanligt när man kommit upp i dos. Han sa när jag träffade han sist att han kunde sätta in ett läkemedel som heter fluvoxetin som höjer plasmakoncentrationen med 50-100%, men jag tycker det är bättre att ha en hög dos metadon istället för att laborera med andra läkemedel för att höja effeken. Det kan ju rent av vara farligt tänker jag. 120mg är ju inte någon orimligt hög dos heller. Doser över 120mg anses som höga här på Ulleråkers sjukhus. I Sverige har vi genrellt sett högre doser metadon än resten av världen och det tycker jag är bra. För det är inte meningen att dosen skall vara så låg så att den inte räcker ett dygn. Då försvinner ju hela syftet med behandlingen. Men vi får se vad han säger. Han är väldigt sympatisk och lyhörd. Han är dessutom en otroligt kompetent läkare som har arbetat med beroendespykatri under lång tid och på många olika arbetsplatser. Han har även arbetat flera år i Italien och åt Försäkringskassan i Sverige. Han har helt enkelt lång erfarenhet på flera olika områden. Han är urpsrungligen från Iran och där har det väldigt hög kunskapsnivå hos läkarna.
Så jag kunde inte ha fått en bättre läkare när det gäller metadon. Känns riktigt bra att han är ansvarig läkare på Leva gruppen också, då slipper jag blanda in ytterligare än läkare, det är bättre att ha en läkare som ansvarar för all medicinering och sjukvård. Tror dessutom att han kan ta mer beslut när han jobbar åt Leva gruppen eftersom då är han ensam läkare, här på Beroendekliniken så jobbar de i ett team, som har flera läkare, sjuksköterskor och kuratorer. Det blir många kockar som skall ta besluten genemsamt och det är ofta som de inte är överrens och måste vika sig för vad majoriteten anser, även om det kan vara helt fel. Jag tycker dessutom inte om att kuratorer skall vara med och fatta beslut rörande medicinska frågor. De har ju inte utbildningen som krävs för att ta sådana beslut egentligen. Det är ju som att en elektriker skulle ta beslut om frågor angående toaletter och vattenledningar som är rörmokarens bord. Många gånger så tar kuratorerna beslut utifrån vad de tycker om sin patient rent personligt. Har man kommit i luven på sin kurator så märker man det även på de medicinska frågorna. Det är många patienter i metadonprogrammet som kan vittna om det. Har en kompis som inte kommer överrens med sin kurator och hon beskyller henne för att vara påverkad utifrån ett telefonsamtal. Och det är bara för att kuratorn inte gillar henne personligen. Så min kompis har blivit tvingad att gå till mottagningen en gång i veckan och lämna urinprov, trots att hon haft metadon i sju år och inte har lämnat ett positivt urinprov. Men bara för att hon inte kommer överrens med sin kurator så måste hon nu gå till mottagningen en gång i veckan och lämna urinprov och ha ett samtal med sin kurator.
Nåväl. Det blir mycket kring metadon känner jag, men det är ju vad min vardag kretsar kring just nu. Blir skönt när jag kommer till Öland och får börja göra saker på dagarna, då kommer jag få mycket mer att skriva om. Här händer ju ingenting förutom mat och medicin. Det mest spännande i veckan är läkarsamtal, temagruppen och badbassängen. Den största snackisen i rökrummet denna vecka är... Höjningar! Inte helt otippat, he he.
Nu ska jag ta en till mocca och en cigarett så jag vaknar till liv. Märker att jag blir mycket tröttare av att gå upp klockan sex, men det är bara för att annars får jag vänta tills 7:30 innan jag får morgonmedicinen, för personalen har rapport från 7 till 7:30 varje dag. Idag är det mulet och regn i Uppsala, temperaturen är +10 grader
Kommentarer
Trackback
