onsdag 9 maj 2012 - Läkarsamtal
Nu är det bara en vecka kvar tills jag flyttar till Öland. Känns mer och mer pirrigt för varje dag, resfebern har redan slagit till. Ska bli så skönt att slippa sjukhusmiljön och framförallt den smaklösa maten som de serverar. Den tillagas i Västerås, fryses ned och värms sedan upp på respektive avdelning. All mat är dessutom tillagad i ugn så man får aldrig någon fin stekyta på köttet, allt är grått och smaklöst. De använder nån form av ångkokning till grönsakerna, det leder ju till att en stor del av näringen försvinner, helt fel när det gäller mat som serveras till patienter, den skall ju tvärtom innehålla mer näring än vanlig mat. Money, money, money...
Idag ska jag träffa min läkare, troligtvis blir det sista gången innan jag åker. Jag fick höjning på metadonet i morse, från 100 till 110mg. Märker redan skillnad, effekten kom snabbare och lite kraftigare. Nu återstår bara att se om effekten sitter i längre också. Jag vaknar ju ca tre timmar innan medicintiden varje morgon, så förhoppningsvis så vaknar jag precis innan den imorrn. Jag ska föreslå en sista höjning till 120mg på söndag, så hinner jag ställas in på den dosen innan jag skrivs ut och kan rapportera eventuella biverkningar. Jag gissade ju att jag skulle hamna på 120mg när jag kom hit, men den sköterskan som tog emot mig sa att "det är inte säkert att den dos du tagit illegalt är rätt dos för dig". Hon var väldigt snorkig och nedvärderande och frågade ut mig om var jag köpt mitt metadon och av vem. Men hon fick ingen sådan information av mig, skulle aldrig gola. Jag kommer dock aldrig att sälja mitt metadon, det är alldeles för mycket värt för mig och inga pengar i världen räcker för att jag skulle riskera att bli av med det.
Jag har verkligen kämpat för att få metadon, det tog fyra år med mycket byråkrati och negativ ideologi mot metadon från socialtjänstens sida. Jag vart ju nekad en plats i programmet 2010 och när jag sökte i höstas så vart jag nekad på grund av att det inte fanns en bra planering från socialtjänsten. Till slut så fick jag med dem i båten och lyckades få dem att betala för sex månades placering på familjehem till att börja med. Det var kravet från Beroendekliniken för att bevilja mig metadon. Från början så ville de inte ge mig metadon, de föreslog Suboxone eller ingenting. Men som tur var så lyckades Davoud Amiri, läkaren som är ansvarig för metadonprogrammet, övertala enhetschefen att jag behövde metadon. Dels på grund av att jag prövat Suboxone och det fungerade inte tillfredsställande, jag hade sug efter opiater och jag fick biverkningar i form av illamående, diarré och magkatarr. Dels på grund av att Suboxone är mycket mer påfrestande för levern än Metadon och är därför inte lämpligt att ge till en patient med Hepatit C (kronisk leversjukdom). Hade det inte varit för Davouds skull så hade jag inte haft Metadon idag. Så jag är oerhört tacksam för hans skull.
Så för mig är metadonbehandlingen det som hela min drogfrihet vilar på. Utan det så skulle jag inte klara av att vara drogfri, oavsett om jag åker på familjehem eller behandlingshem, jag har försökt så många gånger utan metadon och misslyckats varje gång. För varje gång man misslyckas så får sig självkänslan en rejäl törn och tillslut känner man sig helt värdelös och självmordstankarna blir närvarande. Så här bra som jag mår nu har jag inte mått sen jag var ett litet barn. Så ni kan förstå att jag värdesätter metadonet skyhögt och skulle aldrig riskera att bli av med det. Jag har blivit det en gång och den resan vill jag aldrig göra om. Det var den i särklass mest smärtfyllda händelse jag varit med om. Det var ren tortyr i flera månader. Både fysiskt och psykiskt. Jag gick ner 10kg på två tveckor och sov inte en blund på nätterna. Jag hade ingen aptit och hade panikångest dygnet runt. Jag kallsvettades och sprang på toaletten tio tals gånger varje dag. Det kändes som huden brann, det sved och stack som eld, samtidigt som jag hade fruktansvärd ledvärk och frossa. Det är svårt att beskriva det med ord, man måste uppleva det för att förstå.
Jag vart påmind om det förra sommaren när jag var på Hornö LVM-hem. Där var det flera som hade blivit av med sitt metadon och framförallt en man som heter Francis led något kopiöst. Han skrek av smärta och man såg på honom hur fruktansvärt dåligt han mådde. Han kunde inte sova fast han var dödstrött. Han fick en lång nedtrappning men det hjälpte inte mycket. En kul sak i sammanhanget är att han fick sitt LVM avskrivet och placerades på ett familjehem genom Leva gruppen som är samma organisation som har det familjehem jag skall till. Jag hörde när han pratade med min kontaktperson, som är behandlingsansvarig på Leva gruppen, när vi åkte bil från Kalmar till Öland. Han hade fått Subutex och det är bättre än ingenting i alla fall. Vissa klarar sig med Subutex/Suboxone och får inte några biverkningar. Då finns det ingen anledning att byta till Metadon, men egentligen är inte buprenorfin (den verksamma substansen i Subutex/Suboxone) tänkt att användas hela livet. Det var tänkt att användas som nedtrappning under ett halvårstid. Dels för att det som sagt är påfrestande för levern, dels för att det inte alls har samma egenskaper som metadon när det gäller tolerans. Jag upplever att man blir tolerant mot buprenorfin efter tre till sex månader och behöver ständigt mer. Metadon kan man ha samma dos av i 30 år utan att toleransnivån ökar, det är därför som det används som substitut för heroin, morfin och opium beroende patienter. Det har en lång halveringstid och metabolisering, vilket gör att man inte får någon snabb kick, det tas upp långsamt i kroppen och på så sätt undviker man euforin som man får av korttidsverkande opiater som heroin, morfin och opium.
Nåväl. Det blir spännande att höra vad Davoud säger idag och om jag får en höjning till. Jag hoppas det för jag är ju varken påverkad eller dåsig, som annars är vanligt när man kommit upp i dos. Han sa när jag träffade han sist att han kunde sätta in ett läkemedel som heter fluvoxetin som höjer plasmakoncentrationen med 50-100%, men jag tycker det är bättre att ha en hög dos metadon istället för att laborera med andra läkemedel för att höja effeken. Det kan ju rent av vara farligt tänker jag. 120mg är ju inte någon orimligt hög dos heller. Doser över 120mg anses som höga här på Ulleråkers sjukhus. I Sverige har vi genrellt sett högre doser metadon än resten av världen och det tycker jag är bra. För det är inte meningen att dosen skall vara så låg så att den inte räcker ett dygn. Då försvinner ju hela syftet med behandlingen. Men vi får se vad han säger. Han är väldigt sympatisk och lyhörd. Han är dessutom en otroligt kompetent läkare som har arbetat med beroendespykatri under lång tid och på många olika arbetsplatser. Han har även arbetat flera år i Italien och åt Försäkringskassan i Sverige. Han har helt enkelt lång erfarenhet på flera olika områden. Han är urpsrungligen från Iran och där har det väldigt hög kunskapsnivå hos läkarna.
Så jag kunde inte ha fått en bättre läkare när det gäller metadon. Känns riktigt bra att han är ansvarig läkare på Leva gruppen också, då slipper jag blanda in ytterligare än läkare, det är bättre att ha en läkare som ansvarar för all medicinering och sjukvård. Tror dessutom att han kan ta mer beslut när han jobbar åt Leva gruppen eftersom då är han ensam läkare, här på Beroendekliniken så jobbar de i ett team, som har flera läkare, sjuksköterskor och kuratorer. Det blir många kockar som skall ta besluten genemsamt och det är ofta som de inte är överrens och måste vika sig för vad majoriteten anser, även om det kan vara helt fel. Jag tycker dessutom inte om att kuratorer skall vara med och fatta beslut rörande medicinska frågor. De har ju inte utbildningen som krävs för att ta sådana beslut egentligen. Det är ju som att en elektriker skulle ta beslut om frågor angående toaletter och vattenledningar som är rörmokarens bord. Många gånger så tar kuratorerna beslut utifrån vad de tycker om sin patient rent personligt. Har man kommit i luven på sin kurator så märker man det även på de medicinska frågorna. Det är många patienter i metadonprogrammet som kan vittna om det. Har en kompis som inte kommer överrens med sin kurator och hon beskyller henne för att vara påverkad utifrån ett telefonsamtal. Och det är bara för att kuratorn inte gillar henne personligen. Så min kompis har blivit tvingad att gå till mottagningen en gång i veckan och lämna urinprov, trots att hon haft metadon i sju år och inte har lämnat ett positivt urinprov. Men bara för att hon inte kommer överrens med sin kurator så måste hon nu gå till mottagningen en gång i veckan och lämna urinprov och ha ett samtal med sin kurator.
Nåväl. Det blir mycket kring metadon känner jag, men det är ju vad min vardag kretsar kring just nu. Blir skönt när jag kommer till Öland och får börja göra saker på dagarna, då kommer jag få mycket mer att skriva om. Här händer ju ingenting förutom mat och medicin. Det mest spännande i veckan är läkarsamtal, temagruppen och badbassängen. Den största snackisen i rökrummet denna vecka är... Höjningar! Inte helt otippat, he he.
Nu ska jag ta en till mocca och en cigarett så jag vaknar till liv. Märker att jag blir mycket tröttare av att gå upp klockan sex, men det är bara för att annars får jag vänta tills 7:30 innan jag får morgonmedicinen, för personalen har rapport från 7 till 7:30 varje dag. Idag är det mulet och regn i Uppsala, temperaturen är +10 grader
Idag ska jag träffa min läkare, troligtvis blir det sista gången innan jag åker. Jag fick höjning på metadonet i morse, från 100 till 110mg. Märker redan skillnad, effekten kom snabbare och lite kraftigare. Nu återstår bara att se om effekten sitter i längre också. Jag vaknar ju ca tre timmar innan medicintiden varje morgon, så förhoppningsvis så vaknar jag precis innan den imorrn. Jag ska föreslå en sista höjning till 120mg på söndag, så hinner jag ställas in på den dosen innan jag skrivs ut och kan rapportera eventuella biverkningar. Jag gissade ju att jag skulle hamna på 120mg när jag kom hit, men den sköterskan som tog emot mig sa att "det är inte säkert att den dos du tagit illegalt är rätt dos för dig". Hon var väldigt snorkig och nedvärderande och frågade ut mig om var jag köpt mitt metadon och av vem. Men hon fick ingen sådan information av mig, skulle aldrig gola. Jag kommer dock aldrig att sälja mitt metadon, det är alldeles för mycket värt för mig och inga pengar i världen räcker för att jag skulle riskera att bli av med det.
Jag har verkligen kämpat för att få metadon, det tog fyra år med mycket byråkrati och negativ ideologi mot metadon från socialtjänstens sida. Jag vart ju nekad en plats i programmet 2010 och när jag sökte i höstas så vart jag nekad på grund av att det inte fanns en bra planering från socialtjänsten. Till slut så fick jag med dem i båten och lyckades få dem att betala för sex månades placering på familjehem till att börja med. Det var kravet från Beroendekliniken för att bevilja mig metadon. Från början så ville de inte ge mig metadon, de föreslog Suboxone eller ingenting. Men som tur var så lyckades Davoud Amiri, läkaren som är ansvarig för metadonprogrammet, övertala enhetschefen att jag behövde metadon. Dels på grund av att jag prövat Suboxone och det fungerade inte tillfredsställande, jag hade sug efter opiater och jag fick biverkningar i form av illamående, diarré och magkatarr. Dels på grund av att Suboxone är mycket mer påfrestande för levern än Metadon och är därför inte lämpligt att ge till en patient med Hepatit C (kronisk leversjukdom). Hade det inte varit för Davouds skull så hade jag inte haft Metadon idag. Så jag är oerhört tacksam för hans skull.
Så för mig är metadonbehandlingen det som hela min drogfrihet vilar på. Utan det så skulle jag inte klara av att vara drogfri, oavsett om jag åker på familjehem eller behandlingshem, jag har försökt så många gånger utan metadon och misslyckats varje gång. För varje gång man misslyckas så får sig självkänslan en rejäl törn och tillslut känner man sig helt värdelös och självmordstankarna blir närvarande. Så här bra som jag mår nu har jag inte mått sen jag var ett litet barn. Så ni kan förstå att jag värdesätter metadonet skyhögt och skulle aldrig riskera att bli av med det. Jag har blivit det en gång och den resan vill jag aldrig göra om. Det var den i särklass mest smärtfyllda händelse jag varit med om. Det var ren tortyr i flera månader. Både fysiskt och psykiskt. Jag gick ner 10kg på två tveckor och sov inte en blund på nätterna. Jag hade ingen aptit och hade panikångest dygnet runt. Jag kallsvettades och sprang på toaletten tio tals gånger varje dag. Det kändes som huden brann, det sved och stack som eld, samtidigt som jag hade fruktansvärd ledvärk och frossa. Det är svårt att beskriva det med ord, man måste uppleva det för att förstå.
Jag vart påmind om det förra sommaren när jag var på Hornö LVM-hem. Där var det flera som hade blivit av med sitt metadon och framförallt en man som heter Francis led något kopiöst. Han skrek av smärta och man såg på honom hur fruktansvärt dåligt han mådde. Han kunde inte sova fast han var dödstrött. Han fick en lång nedtrappning men det hjälpte inte mycket. En kul sak i sammanhanget är att han fick sitt LVM avskrivet och placerades på ett familjehem genom Leva gruppen som är samma organisation som har det familjehem jag skall till. Jag hörde när han pratade med min kontaktperson, som är behandlingsansvarig på Leva gruppen, när vi åkte bil från Kalmar till Öland. Han hade fått Subutex och det är bättre än ingenting i alla fall. Vissa klarar sig med Subutex/Suboxone och får inte några biverkningar. Då finns det ingen anledning att byta till Metadon, men egentligen är inte buprenorfin (den verksamma substansen i Subutex/Suboxone) tänkt att användas hela livet. Det var tänkt att användas som nedtrappning under ett halvårstid. Dels för att det som sagt är påfrestande för levern, dels för att det inte alls har samma egenskaper som metadon när det gäller tolerans. Jag upplever att man blir tolerant mot buprenorfin efter tre till sex månader och behöver ständigt mer. Metadon kan man ha samma dos av i 30 år utan att toleransnivån ökar, det är därför som det används som substitut för heroin, morfin och opium beroende patienter. Det har en lång halveringstid och metabolisering, vilket gör att man inte får någon snabb kick, det tas upp långsamt i kroppen och på så sätt undviker man euforin som man får av korttidsverkande opiater som heroin, morfin och opium.
Nåväl. Det blir spännande att höra vad Davoud säger idag och om jag får en höjning till. Jag hoppas det för jag är ju varken påverkad eller dåsig, som annars är vanligt när man kommit upp i dos. Han sa när jag träffade han sist att han kunde sätta in ett läkemedel som heter fluvoxetin som höjer plasmakoncentrationen med 50-100%, men jag tycker det är bättre att ha en hög dos metadon istället för att laborera med andra läkemedel för att höja effeken. Det kan ju rent av vara farligt tänker jag. 120mg är ju inte någon orimligt hög dos heller. Doser över 120mg anses som höga här på Ulleråkers sjukhus. I Sverige har vi genrellt sett högre doser metadon än resten av världen och det tycker jag är bra. För det är inte meningen att dosen skall vara så låg så att den inte räcker ett dygn. Då försvinner ju hela syftet med behandlingen. Men vi får se vad han säger. Han är väldigt sympatisk och lyhörd. Han är dessutom en otroligt kompetent läkare som har arbetat med beroendespykatri under lång tid och på många olika arbetsplatser. Han har även arbetat flera år i Italien och åt Försäkringskassan i Sverige. Han har helt enkelt lång erfarenhet på flera olika områden. Han är urpsrungligen från Iran och där har det väldigt hög kunskapsnivå hos läkarna.
Så jag kunde inte ha fått en bättre läkare när det gäller metadon. Känns riktigt bra att han är ansvarig läkare på Leva gruppen också, då slipper jag blanda in ytterligare än läkare, det är bättre att ha en läkare som ansvarar för all medicinering och sjukvård. Tror dessutom att han kan ta mer beslut när han jobbar åt Leva gruppen eftersom då är han ensam läkare, här på Beroendekliniken så jobbar de i ett team, som har flera läkare, sjuksköterskor och kuratorer. Det blir många kockar som skall ta besluten genemsamt och det är ofta som de inte är överrens och måste vika sig för vad majoriteten anser, även om det kan vara helt fel. Jag tycker dessutom inte om att kuratorer skall vara med och fatta beslut rörande medicinska frågor. De har ju inte utbildningen som krävs för att ta sådana beslut egentligen. Det är ju som att en elektriker skulle ta beslut om frågor angående toaletter och vattenledningar som är rörmokarens bord. Många gånger så tar kuratorerna beslut utifrån vad de tycker om sin patient rent personligt. Har man kommit i luven på sin kurator så märker man det även på de medicinska frågorna. Det är många patienter i metadonprogrammet som kan vittna om det. Har en kompis som inte kommer överrens med sin kurator och hon beskyller henne för att vara påverkad utifrån ett telefonsamtal. Och det är bara för att kuratorn inte gillar henne personligen. Så min kompis har blivit tvingad att gå till mottagningen en gång i veckan och lämna urinprov, trots att hon haft metadon i sju år och inte har lämnat ett positivt urinprov. Men bara för att hon inte kommer överrens med sin kurator så måste hon nu gå till mottagningen en gång i veckan och lämna urinprov och ha ett samtal med sin kurator.
Nåväl. Det blir mycket kring metadon känner jag, men det är ju vad min vardag kretsar kring just nu. Blir skönt när jag kommer till Öland och får börja göra saker på dagarna, då kommer jag få mycket mer att skriva om. Här händer ju ingenting förutom mat och medicin. Det mest spännande i veckan är läkarsamtal, temagruppen och badbassängen. Den största snackisen i rökrummet denna vecka är... Höjningar! Inte helt otippat, he he.
Nu ska jag ta en till mocca och en cigarett så jag vaknar till liv. Märker att jag blir mycket tröttare av att gå upp klockan sex, men det är bara för att annars får jag vänta tills 7:30 innan jag får morgonmedicinen, för personalen har rapport från 7 till 7:30 varje dag. Idag är det mulet och regn i Uppsala, temperaturen är +10 grader
tisdag 8 maj - en lastbilschaffis dröm
Vaknade tio i sex imorse och var tvärpigg. Har verkligen fått in en bra dygnsrytm nu, jag går och lägger mig redan vid nio på kvällen och vaknar sex varje morgon utan att ställa klockan. Det blir ju nio timmars sömn så det är ju till och med en timme mer än vad jag behöver. Lika bra att sova så mycket som möjligt för att korta ned dagarna. Skulle bli väldigt segt om man var uppe på nätterna också. Sen är det ju perfekt att jag vant mig att gå upp tidigt när jag ska börja jobba. Bönderna brukar ju stiga upp vid fem redan så familjen blir nog glad när de märker att jag är morgonpigg. Har tänkt att gå upp klockan sex på Öland, duscha, ta medicinen vid halv sju, sen äta frukost och vara redo klockan halv nio. Då kommer jag ju vara klar med jobbet klockan 17 om jag tar en halv timmes lunch. Man har väl rätt till en timme tror jag men 45 minuter räcker gott och väl för mig. Tycker man blir så dåsig om man har en timmes lunchrast.
När jag jobbade på GE Healthcare (tidigare Pharmacia) så började jag klockan 8 och slutade 16:45. Vi hade två 20 minuters fikaraster och en timmes lunch. Det var välbehövligt med en timmes lunchrast där för det var ett väldigt rörligt arbete, man satt inte nån gång under arbetspassen. Man stod och packade produkterna och man stod i plocktrucken. Så därför var det vädligt skönt att få vila benen en timme innan man körde på igen. Det var det bästa jobb jag haft, jag trivdes otroligt bra där. Riktigt bra arbetskamrater och bra betalt var det också. Dessutom hade man flera löneförmåner som gratis sjukvård, gratis medicin (det som var receptbelagt), gratis friskvård i form av ett gym eller träningskort på Friskis & Svettis, fri bensin till och från arbetet, leasingbil för 3000 kronor i månaden som man efter ett år kunde köpa loss för ett mycket förmånligt pris. Man fick välja på en Volvo eller Renault, de flesta hade en V40 eller S40. Det bästa med jobbet var förutom att det var så schyssta arbetskamrater att det var variation på arbetsmomenten. Det gjorde att även fast man skulle göra samma saker varje dag så vart man inte uttråkad eftersom man växlade mellan att plocka och packa produkterna. Sen så bytte jag avdelning också vid två tillfällen. Först var jag på distrubitionen där man plockade och packade produkter som sedan skickades över hela världen, mest inom Europa men en hel del till USA och Asien också. Sen bytte jag avdelning till Intaget där man tog emot gods och lade in produkterna i datasystemet och sen körde ut dem på respektive plats. Då fick man använda en stor truck av märket Atlet. Den var gul och hade en massa saftblandare. Den var läskig att köra i början, men när man lärt sig den så var den grymt skön. Man känner sig mäktig när man manövrerar stora maskiner. Det känns manligt på nått sätt. Boys with their toys u know...
Efter ett halvår så frågade chefen mig om jag ville pröva att jobba på IT-avdelningen. De hade påbörjat ett nytt projekt där de skullle byta ut det befintliga ordersystemet mot ett amerikanskt system. Det var ett mycket tids och resurskrävande projekt så de behövde så mycket manskap som möjligt så de tog folk från alla avdelningar. Man var tvungen att ha någon form av erfarenhet av datorer och jag hade ju dessutom studerat systemvetenskap på högskolan i Västerås så jag var som klippt och skuren för projektet. Jag blev placerad i en arbetsgrupp med fem personer. Vår chef var tysk och sen var det en indier från ett bemanningsföretag i gruppen också så vi fick kommunicera på engelska. Det var lite marigt i början, skolengelskan som man hade lärt sig innefattade inte avancerade tekniska datatermer, men efter några dagar så fungerade kommunikationen klockrent. Hela projektet var uppdelat på flera arbetsgrupper som arbetade med olika delar och varje vecka hade man två möten där alla involverade samlades för att redovisa var man befann sig och hur långt man kommit genom ett diagram som kallas för "flow chart". Det är ett redskap som används i projekthantering för att på ett tydligt och övergripande sett se var alla befinner sig. Det är också ett verktyg för att säkerställa att alla arbetsgrupper drar åt samma håll. Om det dyker upp hinder och problem så kan man slänga ut förfrågningar till de andra arbetsgrupperna genom ett internt messagesystem, ungefär som MSN.
Det var riktigt skoj och det var en utmaning för mig eftersom jag aldrig tidigare arbetat i projekt eller med IT överhuvudtaget. Plötsligt fick jag praktisera allt jag lärt mig på högskolan. Mitt arbete gick ut på att testköra systemet och komma med förslag på hur systemet kunde förbättras. Jag lät de som sedan skulle arbeta med systemet att komma med synpunkter och förslag på hur systemet kunde bli så användarvänligt som möjligt. Det kunde handla om allt från färgen på en list i programmet till hur många gånger man behövde klicka med musen för att göra en order. Det kan låta simpelt men i verkligheten är det mycket svårt att få ett program att göra det som man vill. Det ligger avancerade matimatiska formler bakom varje program i en programmeringskod och det finns en rad olika programmeringsspråk och det här systemet som var baserat på Oracle körs genom ett programmeringsspråk som heter Java.
Sen när vi var klara med systemet så fick jag till uppgift att gå ner på distrubutionen och undervisa användarna hur de skulle använda systemet. Det var faktiskt lite jobbigt att behöva undervisa mina tidigare arbetskamrater och man såg på vissa (framförallt de äldre som jobbat i företaget i tiotals år) att de stack i ögonen på dem att jag, en ung kille, hade fått avancera till IT-avdelningen efter bara ett års arbete "på golvet". Men jag var så ödmjuk jag bara kunde så det gick faktiskt över förväntan bra att lära dem systemet. Det gäller ju att vara så pedagogisk man bara kan när man skall undervisa något och att man har en stor portion tålamaod. Har man inte det så skiner det igenom och eleverna tar inte till sig undervisningen på samma sätt som om man har en engagerad och sympatisk lärare som tar sig tid att lyssna och förklara på ett enkelt sätt. En sak som jag haft med mig hemifrån är förmågan att kunna "tala med bönder på bönders vis och grevar på grevars vis". Att kunna smälta in i olika sammanhang med hjälp av ett icke dömande och öppet sinne är en egenskap som man har extremt stor nytta av i livet både i arbete och privatliv.
Tyvärr så fick jag sparken från GE Healthcare efter två år i företaget. Jag var inne i ett missbruk av opiater och bensodiazepiner (en grupp narkotikaklassade starkt sederande och lugnande mediciner) och jag hade börjat sjukskriva mig från arbetet mer och mer. Till slut tog jag tjuren vid hornen och berättade för min chef om mina problem. De gav mig rådet att sjukskriva mig i två veckor och lägga in mig på en avgiftning. Sagt och gjort. Jag lade in mig på Beroendeklinikens avgiftning i Uppsala för första gången. Året var 2005 och jag var 23 år gammal. När jag kom hem så ringde min chef och kallade mig till ett rehabiliteringsmöte. När jag kom dit så satt min chef där tillsammans med hennes chef, företagsläkaren och en facklig representant för IF Metall. Jag trodde att vi skulle diskutera min rehabilitering, men de inledde mötet med att tala om för mig att jag var en säkerhetsrisk och därför inte kunde arbeta kvar i företaget. Jag trodde inte mina öron och fick en chock. Den fackliga representaten sa att de skulle ge mig tre månadslöner och att det var en jättebra deal för mig. På så vis skulle jag kunna hinna rehabliteras och söka ett nytt arbete. Men de glömde att berätta att jag inte fick använda dem som referens när jag skulle söka nytt jobb. Jag fick bara ett arbetsintyg där det stod vilka arbetsuppgifter jag haft, men inget betyg, trots att jag skött mitt jobb prickfritt och aldrig tagit en drog på arbetstid.
Jag visste ingenting om vilka lagar och regler som fanns, men tydligen är det som så att ens arbetsgivare är skyldig att erbjuda en missbrukare en behandling innan de avskedar en missbrukare. Om personen genomgår behandlingen och skriver på ett kontrakt att denne skall hålla sig drogfri/nykter så har de sedan rätt att avskeda personen om denne tar återfall. Detta fick jag reda på några år senare (2010) när jag var på ett behandlingshem och träffade en man som jobbade på IF Metalls regionkontor i Borås. Jag fick ju inget nytt arbete efter GE Healthcare eftersom ingen ville anställa mig på grund av att jag inte kunde lämna någon referens från GE Healthcare. Hur förklarar man det för en arbetsgivare när man söker en tjänst? Nej jag kan tyvärr inte ge dig någon referens för de vägrar att berätta om mig? Det blir ju kalla handen direkt.
Så efter det arbetet dröjde det tills 2010 innan jag fick ett jobb igen. Då fick jag en praktikplats genom KrAmi som är ett projekt med Kriminalvården och Arbetsförmedlingen som syftar till att få dömda personer ut i arbetslivet genom en praktikplats där arbetsgivaren känner till ens bakgrund som kriminell/missbrukare och där arbetaren får 80% av lönen betald av Arbetsförmedlingen om arbetsgivaren anställer personen. Så länge man har praktik så står Försäkringskassan för den ersättning man får, sk aktivitetsersättning. Efter några månader till ett halvårs praktik så är det meningen att arbetsgiven ska ge arbetaren en provanställning om de är nöjda och då går Arbetsförmedlingen in och betalar 80% av lönen, i vissa fall ända upp till 85%. Så det blir ju en rejäl ekonomisk lättnad för arbetsgivaren och leder till att de vågar anställa en person med missbruksproblem eller en person som till exempel har suttit i fängelse som i mitt fall. Tyvärr så återföll jag i missbruk efter tre månaders arbete och då valde jag att säga upp mig själv av respekt mot arbetsgivaren som var schysst och anställt mig. Det tyckte dom var schysst av mig och de erbjöd mig att komma tillbaka efter avslutad behandling. Men jag vill ju inte bo eller arbeta i Uppsala så det blir inget med det. Men det är bra att veta i alla fall att jag kan få jobb som lagerarbetare tack vare att jag forftfarande har mitt truckkort kvar. Det känns tryggt. Jag får ju även köra hjullastare på inhägnat område, så jag kan ju köra det på gården om bonden har en sådan. Annars kan jag ju köra traktorn.
Jag installerade ett spel igår som heter Euro truck driver. Det är något så udda som en lastbilssimulator. Man ska köra lastbil genom Europa och det är väldigt verklighetstroget. Man kan förutom att gasa,bromsa och svänga även tuta, använda blinkers, vindrutetorkare, hel- och halvljus. Man kör olika trailers genom Europa som man hämtar upp på olika lager, tex en trailer med grönsaker i Frankfurt som ska köras till Munchen. När man lossat i Munchen så hämtar man en ny trailer med tex bensin och kör den till Berlin. Man måste följa hastighetsbegränsningarna och trafikljusen annars får man böter. Samma sak om man krockar med ett annat fordon. Sen måste man hålla koll på tanken så att man inte får soppatorsk. Det finns bensinmackar längs med vägarna och även verkstäder där man kan laga bilen eller uppgradera den. Sen måste man också se till att sova efter att man kört 8 timmar i sträck. Då stannar man till vid en uppställningsplats för lastbilar och sover åtta timmar, sen är det bara att ge sig ut på vägarna igen. Vägarna ser ut som de gör på riktigt och det är väldigt verklighetstroget. Enda problemet är att jag inte har ett så bra grafikkort i den här datorn. Det är ju en laptop och de är oftast inte utrustade för att spela tunga spel i standardutförande så jag får köpa ett vassare grafikkort om jag inte vill att spelen ska lagga. Undrar vad det kan kosta med ett grafikkort till en laptop och vart sätter man in det nånstans? Får lämna in den till en datorbutik i så fall så att man inte förstör datorn. Måste även köpa ett skydd med fläkt som man kan ställa datorn på för den blir kokhet när den stått på ett tag och det förkortar datorns livslängd när man har den på dygnet runt som jag har.
Har inte råd att köpa nånting till datorn just nu, måste vänta tills jag fått igenom sjukpenningen, vilket tidigast blir i slutet på juni...
Nu ska jag ta dagens tredje kopp kaffe. Idag är det återigen strålande solsken och +8 grader. Det ska bli upp till +16 grader varmt idag. Nice!
När jag jobbade på GE Healthcare (tidigare Pharmacia) så började jag klockan 8 och slutade 16:45. Vi hade två 20 minuters fikaraster och en timmes lunch. Det var välbehövligt med en timmes lunchrast där för det var ett väldigt rörligt arbete, man satt inte nån gång under arbetspassen. Man stod och packade produkterna och man stod i plocktrucken. Så därför var det vädligt skönt att få vila benen en timme innan man körde på igen. Det var det bästa jobb jag haft, jag trivdes otroligt bra där. Riktigt bra arbetskamrater och bra betalt var det också. Dessutom hade man flera löneförmåner som gratis sjukvård, gratis medicin (det som var receptbelagt), gratis friskvård i form av ett gym eller träningskort på Friskis & Svettis, fri bensin till och från arbetet, leasingbil för 3000 kronor i månaden som man efter ett år kunde köpa loss för ett mycket förmånligt pris. Man fick välja på en Volvo eller Renault, de flesta hade en V40 eller S40. Det bästa med jobbet var förutom att det var så schyssta arbetskamrater att det var variation på arbetsmomenten. Det gjorde att även fast man skulle göra samma saker varje dag så vart man inte uttråkad eftersom man växlade mellan att plocka och packa produkterna. Sen så bytte jag avdelning också vid två tillfällen. Först var jag på distrubitionen där man plockade och packade produkter som sedan skickades över hela världen, mest inom Europa men en hel del till USA och Asien också. Sen bytte jag avdelning till Intaget där man tog emot gods och lade in produkterna i datasystemet och sen körde ut dem på respektive plats. Då fick man använda en stor truck av märket Atlet. Den var gul och hade en massa saftblandare. Den var läskig att köra i början, men när man lärt sig den så var den grymt skön. Man känner sig mäktig när man manövrerar stora maskiner. Det känns manligt på nått sätt. Boys with their toys u know...
Efter ett halvår så frågade chefen mig om jag ville pröva att jobba på IT-avdelningen. De hade påbörjat ett nytt projekt där de skullle byta ut det befintliga ordersystemet mot ett amerikanskt system. Det var ett mycket tids och resurskrävande projekt så de behövde så mycket manskap som möjligt så de tog folk från alla avdelningar. Man var tvungen att ha någon form av erfarenhet av datorer och jag hade ju dessutom studerat systemvetenskap på högskolan i Västerås så jag var som klippt och skuren för projektet. Jag blev placerad i en arbetsgrupp med fem personer. Vår chef var tysk och sen var det en indier från ett bemanningsföretag i gruppen också så vi fick kommunicera på engelska. Det var lite marigt i början, skolengelskan som man hade lärt sig innefattade inte avancerade tekniska datatermer, men efter några dagar så fungerade kommunikationen klockrent. Hela projektet var uppdelat på flera arbetsgrupper som arbetade med olika delar och varje vecka hade man två möten där alla involverade samlades för att redovisa var man befann sig och hur långt man kommit genom ett diagram som kallas för "flow chart". Det är ett redskap som används i projekthantering för att på ett tydligt och övergripande sett se var alla befinner sig. Det är också ett verktyg för att säkerställa att alla arbetsgrupper drar åt samma håll. Om det dyker upp hinder och problem så kan man slänga ut förfrågningar till de andra arbetsgrupperna genom ett internt messagesystem, ungefär som MSN.
Det var riktigt skoj och det var en utmaning för mig eftersom jag aldrig tidigare arbetat i projekt eller med IT överhuvudtaget. Plötsligt fick jag praktisera allt jag lärt mig på högskolan. Mitt arbete gick ut på att testköra systemet och komma med förslag på hur systemet kunde förbättras. Jag lät de som sedan skulle arbeta med systemet att komma med synpunkter och förslag på hur systemet kunde bli så användarvänligt som möjligt. Det kunde handla om allt från färgen på en list i programmet till hur många gånger man behövde klicka med musen för att göra en order. Det kan låta simpelt men i verkligheten är det mycket svårt att få ett program att göra det som man vill. Det ligger avancerade matimatiska formler bakom varje program i en programmeringskod och det finns en rad olika programmeringsspråk och det här systemet som var baserat på Oracle körs genom ett programmeringsspråk som heter Java.
Sen när vi var klara med systemet så fick jag till uppgift att gå ner på distrubutionen och undervisa användarna hur de skulle använda systemet. Det var faktiskt lite jobbigt att behöva undervisa mina tidigare arbetskamrater och man såg på vissa (framförallt de äldre som jobbat i företaget i tiotals år) att de stack i ögonen på dem att jag, en ung kille, hade fått avancera till IT-avdelningen efter bara ett års arbete "på golvet". Men jag var så ödmjuk jag bara kunde så det gick faktiskt över förväntan bra att lära dem systemet. Det gäller ju att vara så pedagogisk man bara kan när man skall undervisa något och att man har en stor portion tålamaod. Har man inte det så skiner det igenom och eleverna tar inte till sig undervisningen på samma sätt som om man har en engagerad och sympatisk lärare som tar sig tid att lyssna och förklara på ett enkelt sätt. En sak som jag haft med mig hemifrån är förmågan att kunna "tala med bönder på bönders vis och grevar på grevars vis". Att kunna smälta in i olika sammanhang med hjälp av ett icke dömande och öppet sinne är en egenskap som man har extremt stor nytta av i livet både i arbete och privatliv.
Tyvärr så fick jag sparken från GE Healthcare efter två år i företaget. Jag var inne i ett missbruk av opiater och bensodiazepiner (en grupp narkotikaklassade starkt sederande och lugnande mediciner) och jag hade börjat sjukskriva mig från arbetet mer och mer. Till slut tog jag tjuren vid hornen och berättade för min chef om mina problem. De gav mig rådet att sjukskriva mig i två veckor och lägga in mig på en avgiftning. Sagt och gjort. Jag lade in mig på Beroendeklinikens avgiftning i Uppsala för första gången. Året var 2005 och jag var 23 år gammal. När jag kom hem så ringde min chef och kallade mig till ett rehabiliteringsmöte. När jag kom dit så satt min chef där tillsammans med hennes chef, företagsläkaren och en facklig representant för IF Metall. Jag trodde att vi skulle diskutera min rehabilitering, men de inledde mötet med att tala om för mig att jag var en säkerhetsrisk och därför inte kunde arbeta kvar i företaget. Jag trodde inte mina öron och fick en chock. Den fackliga representaten sa att de skulle ge mig tre månadslöner och att det var en jättebra deal för mig. På så vis skulle jag kunna hinna rehabliteras och söka ett nytt arbete. Men de glömde att berätta att jag inte fick använda dem som referens när jag skulle söka nytt jobb. Jag fick bara ett arbetsintyg där det stod vilka arbetsuppgifter jag haft, men inget betyg, trots att jag skött mitt jobb prickfritt och aldrig tagit en drog på arbetstid.
Jag visste ingenting om vilka lagar och regler som fanns, men tydligen är det som så att ens arbetsgivare är skyldig att erbjuda en missbrukare en behandling innan de avskedar en missbrukare. Om personen genomgår behandlingen och skriver på ett kontrakt att denne skall hålla sig drogfri/nykter så har de sedan rätt att avskeda personen om denne tar återfall. Detta fick jag reda på några år senare (2010) när jag var på ett behandlingshem och träffade en man som jobbade på IF Metalls regionkontor i Borås. Jag fick ju inget nytt arbete efter GE Healthcare eftersom ingen ville anställa mig på grund av att jag inte kunde lämna någon referens från GE Healthcare. Hur förklarar man det för en arbetsgivare när man söker en tjänst? Nej jag kan tyvärr inte ge dig någon referens för de vägrar att berätta om mig? Det blir ju kalla handen direkt.
Så efter det arbetet dröjde det tills 2010 innan jag fick ett jobb igen. Då fick jag en praktikplats genom KrAmi som är ett projekt med Kriminalvården och Arbetsförmedlingen som syftar till att få dömda personer ut i arbetslivet genom en praktikplats där arbetsgivaren känner till ens bakgrund som kriminell/missbrukare och där arbetaren får 80% av lönen betald av Arbetsförmedlingen om arbetsgivaren anställer personen. Så länge man har praktik så står Försäkringskassan för den ersättning man får, sk aktivitetsersättning. Efter några månader till ett halvårs praktik så är det meningen att arbetsgiven ska ge arbetaren en provanställning om de är nöjda och då går Arbetsförmedlingen in och betalar 80% av lönen, i vissa fall ända upp till 85%. Så det blir ju en rejäl ekonomisk lättnad för arbetsgivaren och leder till att de vågar anställa en person med missbruksproblem eller en person som till exempel har suttit i fängelse som i mitt fall. Tyvärr så återföll jag i missbruk efter tre månaders arbete och då valde jag att säga upp mig själv av respekt mot arbetsgivaren som var schysst och anställt mig. Det tyckte dom var schysst av mig och de erbjöd mig att komma tillbaka efter avslutad behandling. Men jag vill ju inte bo eller arbeta i Uppsala så det blir inget med det. Men det är bra att veta i alla fall att jag kan få jobb som lagerarbetare tack vare att jag forftfarande har mitt truckkort kvar. Det känns tryggt. Jag får ju även köra hjullastare på inhägnat område, så jag kan ju köra det på gården om bonden har en sådan. Annars kan jag ju köra traktorn.
Jag installerade ett spel igår som heter Euro truck driver. Det är något så udda som en lastbilssimulator. Man ska köra lastbil genom Europa och det är väldigt verklighetstroget. Man kan förutom att gasa,bromsa och svänga även tuta, använda blinkers, vindrutetorkare, hel- och halvljus. Man kör olika trailers genom Europa som man hämtar upp på olika lager, tex en trailer med grönsaker i Frankfurt som ska köras till Munchen. När man lossat i Munchen så hämtar man en ny trailer med tex bensin och kör den till Berlin. Man måste följa hastighetsbegränsningarna och trafikljusen annars får man böter. Samma sak om man krockar med ett annat fordon. Sen måste man hålla koll på tanken så att man inte får soppatorsk. Det finns bensinmackar längs med vägarna och även verkstäder där man kan laga bilen eller uppgradera den. Sen måste man också se till att sova efter att man kört 8 timmar i sträck. Då stannar man till vid en uppställningsplats för lastbilar och sover åtta timmar, sen är det bara att ge sig ut på vägarna igen. Vägarna ser ut som de gör på riktigt och det är väldigt verklighetstroget. Enda problemet är att jag inte har ett så bra grafikkort i den här datorn. Det är ju en laptop och de är oftast inte utrustade för att spela tunga spel i standardutförande så jag får köpa ett vassare grafikkort om jag inte vill att spelen ska lagga. Undrar vad det kan kosta med ett grafikkort till en laptop och vart sätter man in det nånstans? Får lämna in den till en datorbutik i så fall så att man inte förstör datorn. Måste även köpa ett skydd med fläkt som man kan ställa datorn på för den blir kokhet när den stått på ett tag och det förkortar datorns livslängd när man har den på dygnet runt som jag har.
Har inte råd att köpa nånting till datorn just nu, måste vänta tills jag fått igenom sjukpenningen, vilket tidigast blir i slutet på juni...
Nu ska jag ta dagens tredje kopp kaffe. Idag är det återigen strålande solsken och +8 grader. Det ska bli upp till +16 grader varmt idag. Nice!
måndag 7 maj 2012 - Upp till kamp!
Då är det en ny vecka med nya möjligheter. Om 9 dagar åker jag till Öland, ska bli skönt att komma ifrån sjukhusmiljön och påbörja ett normalt liv. Det händer ju inte så mycket här, alla dagar ser mer eller mindre likadana ut. Jag har ingen lust att åka ner på stan heller om jag inte har nått ärende. Är så less på Uppsala och alla negativa minnen som är förknippat med staden för mig.
Jag funderar starkt på att börja engagera mig politiskt på något sätt sen när jag kommit på fötter och landat ordentligt på Öland. Framförallt så ska jag vara klar med mig själv. Vill att jag ska ha kommit en bra bit med terapin innan jag börjar hjälpa andra. Men jag tänker inte gå med i något politiskt parti utan jag tänker mer att jag skall påverka samhället på det sätt som jag är bäst på, skrivandet. Om jag på något sätt kan få arbeta med grävande journalistik a´la Uppdrag Granskning eller Kalla fakta så tror jag att man verkligen kan göra skillnad. Om inte annat så kan jag ju försöka få min bok utgiven som jag påbörjat. Har en hel del att berätta om den svenska vården och socialtjänsten. Tänker inrikta mig på beroendesjukdomen eftersom jag fått stor inblick i hur man bedriver vården av den i Sverige. Det finns så mycket som kan förbättras och som måste förändras så att fler människor kan få hjälp och slippa lida i onödan eller i värsta fall dö. Dessutom är det ju en otroligt het potatis för politikerna eftersom det finns stora pengar att tjäna på att åtminstone minska missbruket. Kunde man få ner missbruket med bara några procent så skulle det märkas ordentligt i statskassan.
Det är så enkla saker som behöver göras och man kan med små medel göra stora förbättringar. Ett exempel är "housing first" alltså bostad först som man infört i flera kommuner runt om i Sverige efter ett pilotprojekt på Växsjö universitet. Det kommer från Kanada från början tror jag och det går ut på att man ger en bostadslös människa en lägenhet först och sen påbörjar man insatser för att hjälpa till med skulder eller missbruk. Det är ju en sådan enkel sak som vem som helst kan förstå. Att om man inte har en egen bostad där man kan känna sig trygg så kan man ju heller inte lyckas förändra något annat problem som skulder, arbetslöshet eller missbruk.
Och det finns alltid lediga lägenheter i varje kommun, annars får man helt enkelt se till att bygga ex antal hyresrätter som är öronmärkta för bostadslösa personer. Men i takt med att allt fler kommuner bara bygger bostadsrätter så ökar ju segregationen och de som har det allra sämst får ju det mycket svårare för att inte säga omöjligt att ta sig in på bostadsmarknaden. Jag har själv upplevt svårigheterna med att få tag på en hyresrätt i Uppsala. Jag hade stått i kö i 14 år hos det kommunala bostadsbolaget Uppsala Hem. Jag hade en inkomst men jag hade betalningsanmärkningar och därför fick jag inte teckna något avtal för en hyresrätt hos dem. Trots att jag hade med mina föräldrar som borgenärer så sa de nej. Det beror på att de helt enkelt kan välja och vraka mellan personer som ska få hyra hos dem eftersom kön är så lång. Då väljer de såklart personer som har högst inkomst och bäst kreditvärde.
Men de tänker ju så jävla trångsynt eftersom företaget ägs av kommunen så påverkas ju deras ekonomi av hur budgeten för kommunen är. Kostnaden för en bostadslös person får ju kommunen betala (skattebetalarna i slutändan) eftersom man då får bo på något av stödboendena i stan. Så det enda de gör är att flytta runt pengarna mellan olika avdelningar i kommunen istället för att tänka att alla kostnader drabbar alla avdelningar eftersom de tillhör kommunen. Socialtjänsten får betala hyran för boendet, polisen får betala för ingripande vid narkotikabrott och annan kriminalitet, landstinget vid akutsjukvård osv.
Om man istället ordnar ett tiotal lägenheter för bostadlösa personer med skulder och missbruksproblem så kommer man ju spara pengar åt kommunen. För det är ju så att en person som inte haft lägenhet på flera år, vissa har aldrig haft en egen lägenhet, de kommer att värdera en egen bostad jättehögt och då har de verkligen en anledning att sluta droga och ta tag i sina övriga problem med tex skulder. Det blir en rejäl motivationshöjare. Skulle det vara så att personen inte betalar hyran, då är det bara att vräka honom/henne och ge chansen till någon annan. Svårare än så är det inte. Men man kan ju hjälpa personen och gå in och betala hyran första halvåret tills personen ordnat en inkomst. Man kommer ändå spara pengar trots utgiften för hyran. I längden så visar det sig att kommunen sparar massor med pengar på att se till så att alla medborgare har ett eget boende. För på stödboendena så missbrukas det rejält och det är alltid någon eller några som blir utskrivna varje månad. Hur lätt är det att vara drogfri på ett boende med 20 andra beroende där alltid någon är aktiv? Hur värdigt är det att fösa ihop alla missbrukare på samma ställe? Man vill ju inte berätta för en arbetskamrat att man bor på¨ett stödboende och således blir det sociala livet drabbat om man bor så.
Det kommer alltid vara vissa människor som opponerar sig mot en sån här lösning som bostad först och menar att det är orättvist att en människa som misskött sig skall få gå före kön av "skötsamma" människor, men de förstår inte att beroende är en sjukdom och inget man kan rå för. Skulle de säga samma sak om det var en person som hade diabetes eller cancer som gick före kön? Antagligen inte och det här ett fenomen som hela samhället måste hjälpa till att ändra på. De flesta människor anser att en missbrukare får skylla sig själv och att det bara är att ta sig i kragen. Jag önskar att man redan i grundskolan kunde undervisa barnen om beroendesjukdomen. Det skulle räcka med en veckas tema med föreläsningar och kanske att skolan bjuder in en drogfri narkoman som kunde berätta om hur det är att leva som beroende. Någonstans måste man börja och upplysa medborgarna om den här sjukdomen som ju är en folksjukdom. 10% av befolkningen har ett beroende av alkohol och droger och mörkertalet är förmodligen stort. Skulle man dessutom räkna med andra beroenden som spelberoende, sexberoende och sockerberoende för att nämna några så skulle siffran öka till 20% skulle jag tro. Det är precis samma mekanismer i hjärnan som aktiveras vid ett spelberoende som ett drogberoende, samma belöningssystem i hjärnan.
Det skall bli oerhört intressant att läsa remissvaren från alla instanser som tog del av Gerhard Larssons missbruksutredning som han gjorde under 2011. Han är regeringens narkotikasamordnare och han har en hel del bra förslag anser jag om vad som kan behöver förändras.
Till exempel så anser han att tvångsvården måste ses över ordentligt. Ingen människa kan sluta ta droger genom tvång. Det måste komma inifrån och vara frivilligt. Jag tycker att all behandling ska vara frivillig. Om en narkoman/alkoholist inte vill sluta så låt denne vara ifred. Men när han/hon vill ha hjälp så skall samhället ställa upp till 100%. Samhället skulle spara miljontals kronor varje år om man slopade tvångsvården (LVM) och istället bara satsade på frivilliga placeringar enligt socialtjänstlagen, så kallad SoL-placering.
Ett LVM (Lagen om Vård av Missbrukare i vissa fall) kostar 600 000 kronor och det innebär att man låser in missbrukaren i sex månader på ett LVM-hem. Det är ingen behandling utan syftar endast till att rädda livet på missbrukaren initialt genom en avgiftning med tillgång till sjuksköterska dygnet runt och läkare ett par gånger i veckan. Den delen av LVM är bra och den räddar liv. Men efter att avgiftningen är klar så anser jag att man skall låta den som vill åka hem och den som vill ha frivillig behandling skall få det och placeras på ett behandlingshem, familjehem eller en någon annan behandlingsform som klienten själv varit med och bestämt tillsammans med socialtjänsten. Efter studiebesök så skall man placeras där. Då kunde man ju få sex månader betalt av staten som bekostar LVM. På så sätt skulle man spara enorma summor pengar varje år. För som det är nu så blir bara några procent drogfria efter ett avslutat LVM.
Tänk om skattebetalarna visste hur det ser ut på ett LVM hem. De kallar det för behandlingshem men det är bara ren förvaring. Man blir inlåst på en avdelning tillsammans med 6-13 andra klienter och där vistas man hela dagarna förutom en promenad och ett gym pass. Sedan sitter man och glor på TV, spelar tv-spel eller kort. Ingen behandling över huvud taget. På Hornö LVM-hem hade vi en temagrupp på en timme i veckan. Den var inte ens obligatorisk och kvaliteten berodde ju helt och hållet på gruppen och motivationen hos de olika deltagarna. Många gick på temagruppen bara för att det serverades fikabröd eller glass. Sen medicineras det nått kopiöst på LVM-hemmen. På Hornö hade en del tio olika mediciner och man använde läkemedlens biverkningar som anledning till att sätta in ett läkemedel, tex så kunde man få Seroquel att sova på, som är en medicin mot scizofreni, med en biverkning att man blir trött. Medicinen kan ge permanenta personlighetsförändringar och den är så farlig att den är förbjuden i flera länder bland annat USA. En kille på min avdelning hade Seroquel, Mirtazepin, Nozinan, Theralen, Madopark, Efexor och Lergigan. Flera av medicinerna är mot depression och ångest. En annan patient dog, sannolikt på grund av den coctail av mediciner han fick. Han fick ett grand mal epelepsi anfall och var död när ambulansen kom fram. Det hela tystades ned och vi fick aldrig veta dödsorsaken...
Så det finns massvis med saker man kan förbättra och förändra. Det krävs dock att fler engagerar sig, men tyvärr är det här inte en prioriterad fråga för politikerna, trots att det som sagt finns stora summor pengar att spara som kunde användas till något bättre som tex skola, arbete och äldreomsorg för att nämna några.
Har ingenting att berätta om dagen igår eller idag eftersom det inte händer så mycket här på sjukhuset. Nu skall jag i alla fall ta en kopp kaffe och en cigarett, sen ska jag se på gårdagens avsnitt av Agenda på SVT Play. Det var ju direktsänd partiledardebatt igår, Stefan Lövens första. Det ska bli intressant. Idag är det strålande solsken och +10 grader. Jag avslutar alltid bloggen med att skriva temperaturen och vädret. Det blir kul att läsa nästa år och jämföra vädret nu och då.
Jag funderar starkt på att börja engagera mig politiskt på något sätt sen när jag kommit på fötter och landat ordentligt på Öland. Framförallt så ska jag vara klar med mig själv. Vill att jag ska ha kommit en bra bit med terapin innan jag börjar hjälpa andra. Men jag tänker inte gå med i något politiskt parti utan jag tänker mer att jag skall påverka samhället på det sätt som jag är bäst på, skrivandet. Om jag på något sätt kan få arbeta med grävande journalistik a´la Uppdrag Granskning eller Kalla fakta så tror jag att man verkligen kan göra skillnad. Om inte annat så kan jag ju försöka få min bok utgiven som jag påbörjat. Har en hel del att berätta om den svenska vården och socialtjänsten. Tänker inrikta mig på beroendesjukdomen eftersom jag fått stor inblick i hur man bedriver vården av den i Sverige. Det finns så mycket som kan förbättras och som måste förändras så att fler människor kan få hjälp och slippa lida i onödan eller i värsta fall dö. Dessutom är det ju en otroligt het potatis för politikerna eftersom det finns stora pengar att tjäna på att åtminstone minska missbruket. Kunde man få ner missbruket med bara några procent så skulle det märkas ordentligt i statskassan.
Det är så enkla saker som behöver göras och man kan med små medel göra stora förbättringar. Ett exempel är "housing first" alltså bostad först som man infört i flera kommuner runt om i Sverige efter ett pilotprojekt på Växsjö universitet. Det kommer från Kanada från början tror jag och det går ut på att man ger en bostadslös människa en lägenhet först och sen påbörjar man insatser för att hjälpa till med skulder eller missbruk. Det är ju en sådan enkel sak som vem som helst kan förstå. Att om man inte har en egen bostad där man kan känna sig trygg så kan man ju heller inte lyckas förändra något annat problem som skulder, arbetslöshet eller missbruk.
Och det finns alltid lediga lägenheter i varje kommun, annars får man helt enkelt se till att bygga ex antal hyresrätter som är öronmärkta för bostadslösa personer. Men i takt med att allt fler kommuner bara bygger bostadsrätter så ökar ju segregationen och de som har det allra sämst får ju det mycket svårare för att inte säga omöjligt att ta sig in på bostadsmarknaden. Jag har själv upplevt svårigheterna med att få tag på en hyresrätt i Uppsala. Jag hade stått i kö i 14 år hos det kommunala bostadsbolaget Uppsala Hem. Jag hade en inkomst men jag hade betalningsanmärkningar och därför fick jag inte teckna något avtal för en hyresrätt hos dem. Trots att jag hade med mina föräldrar som borgenärer så sa de nej. Det beror på att de helt enkelt kan välja och vraka mellan personer som ska få hyra hos dem eftersom kön är så lång. Då väljer de såklart personer som har högst inkomst och bäst kreditvärde.
Men de tänker ju så jävla trångsynt eftersom företaget ägs av kommunen så påverkas ju deras ekonomi av hur budgeten för kommunen är. Kostnaden för en bostadslös person får ju kommunen betala (skattebetalarna i slutändan) eftersom man då får bo på något av stödboendena i stan. Så det enda de gör är att flytta runt pengarna mellan olika avdelningar i kommunen istället för att tänka att alla kostnader drabbar alla avdelningar eftersom de tillhör kommunen. Socialtjänsten får betala hyran för boendet, polisen får betala för ingripande vid narkotikabrott och annan kriminalitet, landstinget vid akutsjukvård osv.
Om man istället ordnar ett tiotal lägenheter för bostadlösa personer med skulder och missbruksproblem så kommer man ju spara pengar åt kommunen. För det är ju så att en person som inte haft lägenhet på flera år, vissa har aldrig haft en egen lägenhet, de kommer att värdera en egen bostad jättehögt och då har de verkligen en anledning att sluta droga och ta tag i sina övriga problem med tex skulder. Det blir en rejäl motivationshöjare. Skulle det vara så att personen inte betalar hyran, då är det bara att vräka honom/henne och ge chansen till någon annan. Svårare än så är det inte. Men man kan ju hjälpa personen och gå in och betala hyran första halvåret tills personen ordnat en inkomst. Man kommer ändå spara pengar trots utgiften för hyran. I längden så visar det sig att kommunen sparar massor med pengar på att se till så att alla medborgare har ett eget boende. För på stödboendena så missbrukas det rejält och det är alltid någon eller några som blir utskrivna varje månad. Hur lätt är det att vara drogfri på ett boende med 20 andra beroende där alltid någon är aktiv? Hur värdigt är det att fösa ihop alla missbrukare på samma ställe? Man vill ju inte berätta för en arbetskamrat att man bor på¨ett stödboende och således blir det sociala livet drabbat om man bor så.
Det kommer alltid vara vissa människor som opponerar sig mot en sån här lösning som bostad först och menar att det är orättvist att en människa som misskött sig skall få gå före kön av "skötsamma" människor, men de förstår inte att beroende är en sjukdom och inget man kan rå för. Skulle de säga samma sak om det var en person som hade diabetes eller cancer som gick före kön? Antagligen inte och det här ett fenomen som hela samhället måste hjälpa till att ändra på. De flesta människor anser att en missbrukare får skylla sig själv och att det bara är att ta sig i kragen. Jag önskar att man redan i grundskolan kunde undervisa barnen om beroendesjukdomen. Det skulle räcka med en veckas tema med föreläsningar och kanske att skolan bjuder in en drogfri narkoman som kunde berätta om hur det är att leva som beroende. Någonstans måste man börja och upplysa medborgarna om den här sjukdomen som ju är en folksjukdom. 10% av befolkningen har ett beroende av alkohol och droger och mörkertalet är förmodligen stort. Skulle man dessutom räkna med andra beroenden som spelberoende, sexberoende och sockerberoende för att nämna några så skulle siffran öka till 20% skulle jag tro. Det är precis samma mekanismer i hjärnan som aktiveras vid ett spelberoende som ett drogberoende, samma belöningssystem i hjärnan.
Det skall bli oerhört intressant att läsa remissvaren från alla instanser som tog del av Gerhard Larssons missbruksutredning som han gjorde under 2011. Han är regeringens narkotikasamordnare och han har en hel del bra förslag anser jag om vad som kan behöver förändras.
Till exempel så anser han att tvångsvården måste ses över ordentligt. Ingen människa kan sluta ta droger genom tvång. Det måste komma inifrån och vara frivilligt. Jag tycker att all behandling ska vara frivillig. Om en narkoman/alkoholist inte vill sluta så låt denne vara ifred. Men när han/hon vill ha hjälp så skall samhället ställa upp till 100%. Samhället skulle spara miljontals kronor varje år om man slopade tvångsvården (LVM) och istället bara satsade på frivilliga placeringar enligt socialtjänstlagen, så kallad SoL-placering.
Ett LVM (Lagen om Vård av Missbrukare i vissa fall) kostar 600 000 kronor och det innebär att man låser in missbrukaren i sex månader på ett LVM-hem. Det är ingen behandling utan syftar endast till att rädda livet på missbrukaren initialt genom en avgiftning med tillgång till sjuksköterska dygnet runt och läkare ett par gånger i veckan. Den delen av LVM är bra och den räddar liv. Men efter att avgiftningen är klar så anser jag att man skall låta den som vill åka hem och den som vill ha frivillig behandling skall få det och placeras på ett behandlingshem, familjehem eller en någon annan behandlingsform som klienten själv varit med och bestämt tillsammans med socialtjänsten. Efter studiebesök så skall man placeras där. Då kunde man ju få sex månader betalt av staten som bekostar LVM. På så sätt skulle man spara enorma summor pengar varje år. För som det är nu så blir bara några procent drogfria efter ett avslutat LVM.
Tänk om skattebetalarna visste hur det ser ut på ett LVM hem. De kallar det för behandlingshem men det är bara ren förvaring. Man blir inlåst på en avdelning tillsammans med 6-13 andra klienter och där vistas man hela dagarna förutom en promenad och ett gym pass. Sedan sitter man och glor på TV, spelar tv-spel eller kort. Ingen behandling över huvud taget. På Hornö LVM-hem hade vi en temagrupp på en timme i veckan. Den var inte ens obligatorisk och kvaliteten berodde ju helt och hållet på gruppen och motivationen hos de olika deltagarna. Många gick på temagruppen bara för att det serverades fikabröd eller glass. Sen medicineras det nått kopiöst på LVM-hemmen. På Hornö hade en del tio olika mediciner och man använde läkemedlens biverkningar som anledning till att sätta in ett läkemedel, tex så kunde man få Seroquel att sova på, som är en medicin mot scizofreni, med en biverkning att man blir trött. Medicinen kan ge permanenta personlighetsförändringar och den är så farlig att den är förbjuden i flera länder bland annat USA. En kille på min avdelning hade Seroquel, Mirtazepin, Nozinan, Theralen, Madopark, Efexor och Lergigan. Flera av medicinerna är mot depression och ångest. En annan patient dog, sannolikt på grund av den coctail av mediciner han fick. Han fick ett grand mal epelepsi anfall och var död när ambulansen kom fram. Det hela tystades ned och vi fick aldrig veta dödsorsaken...
Så det finns massvis med saker man kan förbättra och förändra. Det krävs dock att fler engagerar sig, men tyvärr är det här inte en prioriterad fråga för politikerna, trots att det som sagt finns stora summor pengar att spara som kunde användas till något bättre som tex skola, arbete och äldreomsorg för att nämna några.
Har ingenting att berätta om dagen igår eller idag eftersom det inte händer så mycket här på sjukhuset. Nu skall jag i alla fall ta en kopp kaffe och en cigarett, sen ska jag se på gårdagens avsnitt av Agenda på SVT Play. Det var ju direktsänd partiledardebatt igår, Stefan Lövens första. Det ska bli intressant. Idag är det strålande solsken och +10 grader. Jag avslutar alltid bloggen med att skriva temperaturen och vädret. Det blir kul att läsa nästa år och jämföra vädret nu och då.
söndag 6 maj 2012 - 10 days and counting!
10 dagar kvar till Öland nu, nedräkningen har börjat! Ligger och tänker på kvällen innan jag ska somna hur det kommer bli. Vad jag ska göra på dagarna, vad jag ska laga för mat, hur jag ska inreda stugan, om jag ska plantera några blommor i rabatten, finns det tvättlina/tvättställning, är de andra klienterna trevliga, vad är det för antagningskrav till journalistik kurserna på Kalmar högskola, hur lång tid tar det med bussen till Kalmar, får jag åka på ledighet när Vilhelm ska döpas osv. Jag är en sån person som funderar mycket och har alltid oroat mig för framtiden. Fast den här gången så oroar jag mig inte lika mycket som jag brukar. Jag har lärt mig att det mesta brukar lösa sig om man bara har tålamod och gör sitt bästa. Mer kan man inte göra. Det jag är mest orolig för nu är min ekonomi. Hur ska jag ha råd att röka samtidigt som jag behöver pengar till mobilen och internet. Jag kommer bara få 350 kronor i veckan i fickpengar så det blir till att minska rökningen rejält. Tror dock att jag kan klara mig på 2 paket i veckan. Jag fixade det när jag var på Val-bo 2010. Där lyckades jag till och med spara 50 kronor varje vecka, helt otroligt.
Om jag får pengar för en hel månad så skulle det vara lättare. Jag behöver få ihop 500 kronor till den 31 mars för att betala på en privat skuld. Så det måste jag få ihop på nått sätt. Rökningen är den enda utgiften som jag kan påverka och som jag inte behöver, det är ju bara skadligt. Får börja trappa ned på rökningen redan nu så jag vänjer kroppen vid att bara röka 5 cigg om dagen. Det går, bara man ger sig fan på det och ser till att vara sysselsatt. Tristess är ju nikotinets bästa vän.
Behöver 100 kronor i veckan till bredbandet och 75 kronor till Comviq kontantkort. 175 kronor + 100 kronor för två paket cigg. Då har jag ju 75 kronor över, då kan jag fan i mig spara 50 kronor och lägga 25 kronor på en glass till helgen. Perfekt. Jag ska sätta upp det som ett mål direkt när jag får första fickpengen på Öland. Jag har inget val, jag vill klara mig själv så gott det går. Tur att jag har shorts och t-shirts och kalsonger och strumpor, en sommarjacka och ett par löparskor. Jag har precis kläder så att jag klarar mig om jag tvättar en gång i veckan. Faktum är att man lär sig att leva sparsamt när man är fattig så inget ont som inte för något gott med sig. För om jag blir beviljad hel sjukpenning sen så kommer jag ju kunna spara mycket pengar och det blir ju bra att ha sen när det är dags att flytta till en egen lägenhet. Hoppas verkligen att Försäkringskassan beviljar sjukpenning, det skulle jag verkligen behöva nu när jag är drogfri och inte behöver lägga pengarna på droger. Måste komma ihåg att prata med min läkare när han kommer nästa gång på onsdag.
Jag var hos min pappa och hans sambo igår. Det var jättetrevligt, vi grillade för första gången i år och det smakade ljuvligt. Fläskkarré med potatisgratäng och en fräsch sommarsallad. Snacka om skillnad mot sjukhusmaten som vi får här. Den smakar ingenting och allt är ångkokt, vilket leder till att köttet alltid är grått. Men i alla fall. Jag var hos farsan i sex timmar och tiden flög förbi. Var helt slut när jag kom tillbaka till sjukhuset, man är ju inte van med så mycket intryck här. Det var kul att träffa katten också, hon börjar bli gammal, 16 år blir hon i juni. Men hon är fortfarande ganska pigg, även om hon inte orkar röra sig lika mycket som förut. Hon har blivit lite rundare med åren också. Men hon är fortfarande lika social och "pratsam". Alltid när jag kommer fram till henne så jamar hon. Katter och hundar har ett otroligt minne och kommer ihåg en fast man kan ha varit borta flera år. Hoppas jag kan få en bondkatt till min stuga i sommar. Jag menar inte en sommarkatt, ska jag ha en katt så tar jag hand om den för alltid. Förstår inte människor som skaffar en katt över sommaren och sen lämnar den för att dö. Det är djurplågeri och borde straffas med fängelse. Det finns gott om bondkatter där på gården men de sa att många var inavel så de ville helst inte att man skulle mata dem för då kommer de komma hela tiden och föröka sig ännu mer. Men jag kommer inte stänga min dörr om en katt vill komma in till mig.
Ser fram emot att få utforska Öland i sommar. Jag kommer ju ner i precis rätt tid på året. Ska bli intressant att se moppen som jag skulle få låna. Blir perfekt att puttra runt på, speciellt på kvällarna när de är lite svalare. Solnedgång vid havet är bland det bästa jag vet. Jag har inte hittat någonting som är lika rogivande som det. Så jag ska försöka hitta nån vik eller klippa som ligger lite avskilt från hus och andra människor så man kan sitta där själv och filosofera med svallet från vågorna som ackompanemang. Hoppas nu bara att familjen är så trevliga och godhjärtade som de var på studiebesöket. En del familjehem och behandlingshem är ju otroligt duktiga på att marknadsföra sig och så när man väl blivit placerad där så är de inte alls lika trevliga som de var när man var där på studiebesök. Jag är tyvärr alltid lite misstänksam, det är en skada jag fått av mitt liv i missbruket. Har gått på så många minor och blivit blåst, utnyttjad och manipulerad så många gånger att de satt spår i min själ. Men det kändes som att de var genuint ärliga med sina avsikter och att de gör det dom gör för att hjälpa människor i första hand, inte för att tjäna pengar. Så om jag känner rätt så är de jättebra människor med stort hjärta. Jag brukar ha rätt när jag lyssnar på mitt inre, den så kallade magkänslan.
Jag ska försöka sluta äta så in i helvete mycket sötsaker. Har gått upp 10kg på tre veckor och fortsätter det så här så kommer jag behöva köpa nya kläder i storlek XXL. Har redan XL och det spänner på flera ställen så jag måste börja motionera direkt när jag kommer till Öland. Förhoppningsvis så kommer jag få en hel del motion bara genom att arbeta eftersom de inte har några stillastittande jobb förutom mamman i familjen som sköter allt administrativt arbete och det är ju en hel del med tanke på att företaget har så många olika verksamheter. Gästgiveri, catering, slakteri, familjehem och djurskötsel. Det är ju en massa byråkrati och regler som skall följas sedan vi gick med i EU. Bönderna har ju rätt till olika EU-bidrag, hade de inte fått det så hade många bondgårdar fått lägga ned och det har ju tyvärr många mindre gårdar fått göra ändå eftersom det bara är stora gårdar som är lönsamma. En bonde är ju aldrig ledig heller oavsett vad det är för dag på året eller vilket väder som råder. Djuren skall ha mat, korna skall mjölkas osv. Sen i och med att familjehemmet har 7 platser så blir det ju ganska mycket arbete med det också. När de hade fullt en gång så fick deras son hoppa in och jobba heltid med bara familjehemmet. Klienterna ska ju ha medicin, många har flera mediciner som skall delas ut på olika tider, det skall handlas mat, klienter behöver skjuts in till bussen för att ta sig till skola eller arbete osv. Får väl ser hur många vi blir nu, det var tre klienter där när jag var på studiebesök i början på april. Så det blir fyra med mig.
Fan jag har ont i halsen idag och känner mig konstig i kroppen. Hoppas inte att jag blir sjuk nu lagom till att jag ska åka. Det vore ju höjden av otur. Metadonet är ju lömskt på det sättet att det är kraftigt smärtstillande så man känner inte alltid om man har ont i lederna tex vid en förkylning och man känner inte ens om man har hål i någon tand. Så det gäller att vara nogrann med sin tandhygien. Jag ser till att borsta mina tänder med flourtandkräm minst tre gånger om dagen för att vara på den säkra sidan.
Nej nu sitter jag mest och svamlar känns det som. Har inget mer att skriva för tillfället. Ska fundera på vad jag ska göra med den här dagen. Solen skiner utanför mitt fönster och det är +8 grader.
Om jag får pengar för en hel månad så skulle det vara lättare. Jag behöver få ihop 500 kronor till den 31 mars för att betala på en privat skuld. Så det måste jag få ihop på nått sätt. Rökningen är den enda utgiften som jag kan påverka och som jag inte behöver, det är ju bara skadligt. Får börja trappa ned på rökningen redan nu så jag vänjer kroppen vid att bara röka 5 cigg om dagen. Det går, bara man ger sig fan på det och ser till att vara sysselsatt. Tristess är ju nikotinets bästa vän.
Behöver 100 kronor i veckan till bredbandet och 75 kronor till Comviq kontantkort. 175 kronor + 100 kronor för två paket cigg. Då har jag ju 75 kronor över, då kan jag fan i mig spara 50 kronor och lägga 25 kronor på en glass till helgen. Perfekt. Jag ska sätta upp det som ett mål direkt när jag får första fickpengen på Öland. Jag har inget val, jag vill klara mig själv så gott det går. Tur att jag har shorts och t-shirts och kalsonger och strumpor, en sommarjacka och ett par löparskor. Jag har precis kläder så att jag klarar mig om jag tvättar en gång i veckan. Faktum är att man lär sig att leva sparsamt när man är fattig så inget ont som inte för något gott med sig. För om jag blir beviljad hel sjukpenning sen så kommer jag ju kunna spara mycket pengar och det blir ju bra att ha sen när det är dags att flytta till en egen lägenhet. Hoppas verkligen att Försäkringskassan beviljar sjukpenning, det skulle jag verkligen behöva nu när jag är drogfri och inte behöver lägga pengarna på droger. Måste komma ihåg att prata med min läkare när han kommer nästa gång på onsdag.
Jag var hos min pappa och hans sambo igår. Det var jättetrevligt, vi grillade för första gången i år och det smakade ljuvligt. Fläskkarré med potatisgratäng och en fräsch sommarsallad. Snacka om skillnad mot sjukhusmaten som vi får här. Den smakar ingenting och allt är ångkokt, vilket leder till att köttet alltid är grått. Men i alla fall. Jag var hos farsan i sex timmar och tiden flög förbi. Var helt slut när jag kom tillbaka till sjukhuset, man är ju inte van med så mycket intryck här. Det var kul att träffa katten också, hon börjar bli gammal, 16 år blir hon i juni. Men hon är fortfarande ganska pigg, även om hon inte orkar röra sig lika mycket som förut. Hon har blivit lite rundare med åren också. Men hon är fortfarande lika social och "pratsam". Alltid när jag kommer fram till henne så jamar hon. Katter och hundar har ett otroligt minne och kommer ihåg en fast man kan ha varit borta flera år. Hoppas jag kan få en bondkatt till min stuga i sommar. Jag menar inte en sommarkatt, ska jag ha en katt så tar jag hand om den för alltid. Förstår inte människor som skaffar en katt över sommaren och sen lämnar den för att dö. Det är djurplågeri och borde straffas med fängelse. Det finns gott om bondkatter där på gården men de sa att många var inavel så de ville helst inte att man skulle mata dem för då kommer de komma hela tiden och föröka sig ännu mer. Men jag kommer inte stänga min dörr om en katt vill komma in till mig.
Ser fram emot att få utforska Öland i sommar. Jag kommer ju ner i precis rätt tid på året. Ska bli intressant att se moppen som jag skulle få låna. Blir perfekt att puttra runt på, speciellt på kvällarna när de är lite svalare. Solnedgång vid havet är bland det bästa jag vet. Jag har inte hittat någonting som är lika rogivande som det. Så jag ska försöka hitta nån vik eller klippa som ligger lite avskilt från hus och andra människor så man kan sitta där själv och filosofera med svallet från vågorna som ackompanemang. Hoppas nu bara att familjen är så trevliga och godhjärtade som de var på studiebesöket. En del familjehem och behandlingshem är ju otroligt duktiga på att marknadsföra sig och så när man väl blivit placerad där så är de inte alls lika trevliga som de var när man var där på studiebesök. Jag är tyvärr alltid lite misstänksam, det är en skada jag fått av mitt liv i missbruket. Har gått på så många minor och blivit blåst, utnyttjad och manipulerad så många gånger att de satt spår i min själ. Men det kändes som att de var genuint ärliga med sina avsikter och att de gör det dom gör för att hjälpa människor i första hand, inte för att tjäna pengar. Så om jag känner rätt så är de jättebra människor med stort hjärta. Jag brukar ha rätt när jag lyssnar på mitt inre, den så kallade magkänslan.
Jag ska försöka sluta äta så in i helvete mycket sötsaker. Har gått upp 10kg på tre veckor och fortsätter det så här så kommer jag behöva köpa nya kläder i storlek XXL. Har redan XL och det spänner på flera ställen så jag måste börja motionera direkt när jag kommer till Öland. Förhoppningsvis så kommer jag få en hel del motion bara genom att arbeta eftersom de inte har några stillastittande jobb förutom mamman i familjen som sköter allt administrativt arbete och det är ju en hel del med tanke på att företaget har så många olika verksamheter. Gästgiveri, catering, slakteri, familjehem och djurskötsel. Det är ju en massa byråkrati och regler som skall följas sedan vi gick med i EU. Bönderna har ju rätt till olika EU-bidrag, hade de inte fått det så hade många bondgårdar fått lägga ned och det har ju tyvärr många mindre gårdar fått göra ändå eftersom det bara är stora gårdar som är lönsamma. En bonde är ju aldrig ledig heller oavsett vad det är för dag på året eller vilket väder som råder. Djuren skall ha mat, korna skall mjölkas osv. Sen i och med att familjehemmet har 7 platser så blir det ju ganska mycket arbete med det också. När de hade fullt en gång så fick deras son hoppa in och jobba heltid med bara familjehemmet. Klienterna ska ju ha medicin, många har flera mediciner som skall delas ut på olika tider, det skall handlas mat, klienter behöver skjuts in till bussen för att ta sig till skola eller arbete osv. Får väl ser hur många vi blir nu, det var tre klienter där när jag var på studiebesök i början på april. Så det blir fyra med mig.
Fan jag har ont i halsen idag och känner mig konstig i kroppen. Hoppas inte att jag blir sjuk nu lagom till att jag ska åka. Det vore ju höjden av otur. Metadonet är ju lömskt på det sättet att det är kraftigt smärtstillande så man känner inte alltid om man har ont i lederna tex vid en förkylning och man känner inte ens om man har hål i någon tand. Så det gäller att vara nogrann med sin tandhygien. Jag ser till att borsta mina tänder med flourtandkräm minst tre gånger om dagen för att vara på den säkra sidan.
Nej nu sitter jag mest och svamlar känns det som. Har inget mer att skriva för tillfället. Ska fundera på vad jag ska göra med den här dagen. Solen skiner utanför mitt fönster och det är +8 grader.
lördag 5 maj 2012 - beroende är en sjukdom!
Då var det helg igen. Veckorna går ganska fort ändå trots att dagarna ser likadana ut här på sjukhuset. Ska bli skönt att åka härifrån snart. Börjar bli ganska less på allt gnäll från patienterna och allt skit man måste stå ut med som beroendepatient. Man är alltid längst ner på skalan och blir allt som oftast misstrodd och missförstådd. De tror hela tiden att man är ute efter att bli hög så fort man frågar efter sin medicin eller har någon annan fråga kring det. Läste en massa om metadon igår på fass.se. Det stod bland annat att om man har nedsatt leverfunktion som jag har så kan plasmakoncentrationen bli högre än för en patient med normal leverfunktion. Förmodligen är det därför som de är så försiktiga med att höja dosen nu när jag kommit upp i 100mg. Men jag skulle ju säga till om jag kände att dosen är för låg och det har jag gjort nu. Men läkaren ville vänta med att höja mer tills onsdag för att se om jag får några biverkningar. Det är helt ok för mig, jag hoppas bara att de höjer direkt sen när de fått svar från plasmaprovet. För jag åker ju om 11 dagar så de har inte så lång tid på sig. Jag vill ju ha en dos som har optimal effekt, annars är det ingen mening att ha metadon. Nåväl, det blir säkert bra i slutändan, man får inte ge sig bara. Inte vara rädd för att fråga och ifrågasätta. Bara för att man har en beroendesjukdom så ska man inte behandlas annorlunda. Jag är människa och ska behandlas med respekt och ödmjukhet, som vilken annan patient som helst. Tyvärr har jag upplevt en massa felbehandlingar och rena kränkningar i den svenska sjukvården, både i primärvård, akutvård och slutenvård.
Ska skriva ner allting vid ett senare tillfälle och skicka till HSAN (Hälso och Sjukvårdens Ansvars Nämnd) samt till Socialstyrelsen, Patient Ombudsmannen och även till några dagstidningar. För det blir ingen förändring om ingen säger ifrån. Sverige har fortfarande en gammaldags syn på beroende som bygger på etik och moral istället för fakta och vetenskap. Ingen annan vård bedrivs på det sättet som beroendevården gör. Det ses fortfarande som ett kriminellt beteende av många betydelsefulla myndigheter och institutioner istället för en sjukdom som det faktiskt är vetenskapligt bevisat sedan 50-talet. Både WHO och Försäkringskassan har klassat beroende som en psykisk sjukdom. Mental besatthet och fysisk allergi säger man inom 12-stegs rörelsen. "Mental besatthet" för att man inte kan sluta tänka på drogen när tanken väl börjat och eftersom det är en tanke starkare än alla andra. Det går före mat, fortplantning och sömn. "Fysisk allergi" eftersom man inte tål drogen precis som om man skulle vara allergisk. "En är för mycket och tusen är aldrig nog" är också ett uttryck som används i 12-stegs programmet. Det innebär kort och gott att tar man en drink så är karusellen igång och man kan inte sluta förrän man hamnar på dårhus, bårhus eller fängelse.
Sverige har högst dödlighet bland narkomaner trots att vi har den mest restriktiva narkotikapolitiken. Det borde väl ändå säga nått om den svenska modellen? Den fungerar ju inte så varför envisas Sverige med att fortsätta använda den. Inom alla andra områden så fäster man stor vikt vid vad fakta och vetenskap säger. Men inte inom beroendevården. Jag anser att Sverige bör följa övriga Europa och införa så kallad "harm reduction" som innebär att man inför ett system som minskar skadeverkningarna av missbruket i landet. Det kan tex innebära att man inför sprututbytesprogram, sänker kraven för metadon & subutex behandlingar och framförallt ändrar reglerna så att man aldrig kan bli av med sitt metadon. Vilken annan medicin blir du av med om du visar symptom på din sjukdom? I Danmark till exempel så blir du aldrig av med metadonet om du fått det insatt oavsett om du hamnar i fängelse eller sidomissbrukar. Att skriva ut folk ur programmen leder allt som oftast till att patienten dör, i annat fall så återgår patienten till ett tugnt missbruk igen med allt vad det för med sig som kriminalitet och ökade kostnader för samhället och onödigt mänskligt lidande.
Vidare borde man avkriminalisera eget bruk av narkotika som man gjort i Portugal och även vissa andra länder har infört det på lättare droger som cannabis. Det gör så att kostnaderna minskar för polisen och rättsystemet. En rättegång som varar en dag kostar i Sverige minst ca 100 000 kronor. Det är helt absurt att man skall bli kallad till rättegång för ringa narkotikabrott om man erkänt gärningen. Det blir ju alltid böter eller skyddstillsyn ändå. Snacka om slöseri med skattebetalarnas pengar. Dessutom skulle man med en avkriminalsering av narkotika se till så att lönsamheten för den organiserade brottsligheten skulle minska rejält. Om man istället kunde köpa och inneha narkotika lagligt så skulle ju de kriminella gängen lägga ned sin handel med narkotika. Det är i alla fall den önskade effekten av en avkriminalisering och precis det som man sett i tex Portugal och Holland där ju cannabis är lagligt om man köper och röker det i s.k. "Coffe shops". Visst är det sannolikt att tro att de som langar narkotika i så fall skulle styra om sin verksamhet och syssla med någon annan form av kriminalitet, men då har man ju i alla fall slagit undan ett ben för dem.
Tyvärr kommer det ta tid att få de som bestämmer i det här landet att gå mot en mer liberal hållning, men i takt med att den generation som styr landet för tillfället går i pension så kommer ju riksdag och regering att bytas ut mot en generation som rent generellt har en mer liberal syn på narkotika, kanske framförallt lättare droger som cannabis. Det rekreationella bruket av cannabis har ju blivit allt vanligare bland dagens ungdom, läste i UNT att var tredje elev i årskurs nio någon gång har blivit erbjuden cannabis och varannan elev vet hur de skulle gå till väga för att få tag på det.
Det är också trist att samhället och många läkare fortfarande har så dålig kunskap om metadon och hur det används och varför. Läste så sent som igår en artikel från Smålandsnytt (SVT's lokalredaktion i Småland) där det stod att metadon används till att trappa ned heroinmissbrukare för att de skall kunna bli drogfria. Det är ju helt felaktigt, metadonprogrammet är en livslång behandling och att trappa ned metadon tar oerhört lång tid och är väldigt påfrestande fysiskt och psykiskt eftersom metadon har en lång halveringstid, vilket gör att man får abstinens en lång tid efter att man slutat ta metadon. Skrämmande att läsa sådana rena faktafel år 2012. Metadon har används i Sverige sedan slutet på 60-talet och därför tycker man ju att en journalist borde kunna hitta rätt information. Förmodligen har han/hon intervjuat en person som inte har rätt kunskap. Många gånger så tror ju folk blint på vad en läkare säger. Det är som att läkarna vore några gudar. Man måste ju som journalist alltid kolla upp fakta så att man kan kontrollera att det ens källa påstår är sant. Men tydligen hade denna jouranlist inte lärt sig grundläggande källkunskap. Det var bland det första jag fick lära mig på journalistikprogrammet jag läste på gymnasiet. Jag ska söka in till Kalmar högskola till hösten tänkte jag, för att läsa journalistik på högskolenivå. Det är det som krävs om man ska få jobb som journalist eftersom konkurrensen är stenhård. Det kan räcka om man läst på folkhögskola också, men det är ju säkrare om man läser på högskola eller universitet. Ska bara kolla upp vad de har för antagningskrav, på journalisthögskolorna i Stockholm och Göteborg är det 20.0 som gäller i slutbetyg från gymnasiet och det är ju för att konkurrensen är så tuff och för att så många vill läsa journalistik. Men jag tror att kraven kan vara lite lägre på de mindre högskolorna, förhoppningsvis. Annars kanske jag kan läsa upp mina gymnasietbetyg. Jag hade 15.6 i slutbetyg från gymnasiet när jag tog studenten 1998.
Idag ska jag åka och hälsa på min farsa. Han kommer och hämtar mig om några timmar, tänkte åka förbi morsan först och hämta lite saker och ta en fika om vi hinner. Ska bli trevligt att få komma ut från avdelningen över dagen och umgås med familjen. Synd att mina föräldrar är skilda, men de är ju vänner så det är inga problem att ta med farsan hem till morsan. Det är regnigt och +8 grader ute. Var tog våren vägen?
Ska skriva ner allting vid ett senare tillfälle och skicka till HSAN (Hälso och Sjukvårdens Ansvars Nämnd) samt till Socialstyrelsen, Patient Ombudsmannen och även till några dagstidningar. För det blir ingen förändring om ingen säger ifrån. Sverige har fortfarande en gammaldags syn på beroende som bygger på etik och moral istället för fakta och vetenskap. Ingen annan vård bedrivs på det sättet som beroendevården gör. Det ses fortfarande som ett kriminellt beteende av många betydelsefulla myndigheter och institutioner istället för en sjukdom som det faktiskt är vetenskapligt bevisat sedan 50-talet. Både WHO och Försäkringskassan har klassat beroende som en psykisk sjukdom. Mental besatthet och fysisk allergi säger man inom 12-stegs rörelsen. "Mental besatthet" för att man inte kan sluta tänka på drogen när tanken väl börjat och eftersom det är en tanke starkare än alla andra. Det går före mat, fortplantning och sömn. "Fysisk allergi" eftersom man inte tål drogen precis som om man skulle vara allergisk. "En är för mycket och tusen är aldrig nog" är också ett uttryck som används i 12-stegs programmet. Det innebär kort och gott att tar man en drink så är karusellen igång och man kan inte sluta förrän man hamnar på dårhus, bårhus eller fängelse.
Sverige har högst dödlighet bland narkomaner trots att vi har den mest restriktiva narkotikapolitiken. Det borde väl ändå säga nått om den svenska modellen? Den fungerar ju inte så varför envisas Sverige med att fortsätta använda den. Inom alla andra områden så fäster man stor vikt vid vad fakta och vetenskap säger. Men inte inom beroendevården. Jag anser att Sverige bör följa övriga Europa och införa så kallad "harm reduction" som innebär att man inför ett system som minskar skadeverkningarna av missbruket i landet. Det kan tex innebära att man inför sprututbytesprogram, sänker kraven för metadon & subutex behandlingar och framförallt ändrar reglerna så att man aldrig kan bli av med sitt metadon. Vilken annan medicin blir du av med om du visar symptom på din sjukdom? I Danmark till exempel så blir du aldrig av med metadonet om du fått det insatt oavsett om du hamnar i fängelse eller sidomissbrukar. Att skriva ut folk ur programmen leder allt som oftast till att patienten dör, i annat fall så återgår patienten till ett tugnt missbruk igen med allt vad det för med sig som kriminalitet och ökade kostnader för samhället och onödigt mänskligt lidande.
Vidare borde man avkriminalisera eget bruk av narkotika som man gjort i Portugal och även vissa andra länder har infört det på lättare droger som cannabis. Det gör så att kostnaderna minskar för polisen och rättsystemet. En rättegång som varar en dag kostar i Sverige minst ca 100 000 kronor. Det är helt absurt att man skall bli kallad till rättegång för ringa narkotikabrott om man erkänt gärningen. Det blir ju alltid böter eller skyddstillsyn ändå. Snacka om slöseri med skattebetalarnas pengar. Dessutom skulle man med en avkriminalsering av narkotika se till så att lönsamheten för den organiserade brottsligheten skulle minska rejält. Om man istället kunde köpa och inneha narkotika lagligt så skulle ju de kriminella gängen lägga ned sin handel med narkotika. Det är i alla fall den önskade effekten av en avkriminalisering och precis det som man sett i tex Portugal och Holland där ju cannabis är lagligt om man köper och röker det i s.k. "Coffe shops". Visst är det sannolikt att tro att de som langar narkotika i så fall skulle styra om sin verksamhet och syssla med någon annan form av kriminalitet, men då har man ju i alla fall slagit undan ett ben för dem.
Tyvärr kommer det ta tid att få de som bestämmer i det här landet att gå mot en mer liberal hållning, men i takt med att den generation som styr landet för tillfället går i pension så kommer ju riksdag och regering att bytas ut mot en generation som rent generellt har en mer liberal syn på narkotika, kanske framförallt lättare droger som cannabis. Det rekreationella bruket av cannabis har ju blivit allt vanligare bland dagens ungdom, läste i UNT att var tredje elev i årskurs nio någon gång har blivit erbjuden cannabis och varannan elev vet hur de skulle gå till väga för att få tag på det.
Det är också trist att samhället och många läkare fortfarande har så dålig kunskap om metadon och hur det används och varför. Läste så sent som igår en artikel från Smålandsnytt (SVT's lokalredaktion i Småland) där det stod att metadon används till att trappa ned heroinmissbrukare för att de skall kunna bli drogfria. Det är ju helt felaktigt, metadonprogrammet är en livslång behandling och att trappa ned metadon tar oerhört lång tid och är väldigt påfrestande fysiskt och psykiskt eftersom metadon har en lång halveringstid, vilket gör att man får abstinens en lång tid efter att man slutat ta metadon. Skrämmande att läsa sådana rena faktafel år 2012. Metadon har används i Sverige sedan slutet på 60-talet och därför tycker man ju att en journalist borde kunna hitta rätt information. Förmodligen har han/hon intervjuat en person som inte har rätt kunskap. Många gånger så tror ju folk blint på vad en läkare säger. Det är som att läkarna vore några gudar. Man måste ju som journalist alltid kolla upp fakta så att man kan kontrollera att det ens källa påstår är sant. Men tydligen hade denna jouranlist inte lärt sig grundläggande källkunskap. Det var bland det första jag fick lära mig på journalistikprogrammet jag läste på gymnasiet. Jag ska söka in till Kalmar högskola till hösten tänkte jag, för att läsa journalistik på högskolenivå. Det är det som krävs om man ska få jobb som journalist eftersom konkurrensen är stenhård. Det kan räcka om man läst på folkhögskola också, men det är ju säkrare om man läser på högskola eller universitet. Ska bara kolla upp vad de har för antagningskrav, på journalisthögskolorna i Stockholm och Göteborg är det 20.0 som gäller i slutbetyg från gymnasiet och det är ju för att konkurrensen är så tuff och för att så många vill läsa journalistik. Men jag tror att kraven kan vara lite lägre på de mindre högskolorna, förhoppningsvis. Annars kanske jag kan läsa upp mina gymnasietbetyg. Jag hade 15.6 i slutbetyg från gymnasiet när jag tog studenten 1998.
Idag ska jag åka och hälsa på min farsa. Han kommer och hämtar mig om några timmar, tänkte åka förbi morsan först och hämta lite saker och ta en fika om vi hinner. Ska bli trevligt att få komma ut från avdelningen över dagen och umgås med familjen. Synd att mina föräldrar är skilda, men de är ju vänner så det är inga problem att ta med farsan hem till morsan. Det är regnigt och +8 grader ute. Var tog våren vägen?
fredag 4 maj 2012 - bloody friday
Jag fick åka till Akademiska sjukhuset och ta blodprov på Klinisk kemi. De lyckades in ta något prov här på metadonavdelningen. På klinsk kemi lyckades de på första försöket. Skönt att ha det avklarat, nu väntar jag med spänning på svaret. Det tar en vecka innan man får svar. Jag tror att jag ligger ganska lågt i koncentration. Om jag har ett lågt värde (man skall ha mellan 200-400) så höjer de dosen omgående. Men även om jag skulle ligga högt så kan de höja med 10mg åtminstone, det känner jag att jag behöver och det är ingen orimlig dos. De flesta har mellan 110-150mg som jag träffat i alla fall. Det är ju högst individuellt vad man har för metabolisering, hur levern bryter ned metadonet och det beror även på vilka nivåer man har på hormonerna i kroppen. Metadon kan sänka testosteron halterna för män och östrogen för kvinnor.
Jag fick mail från soc igår, det var första kontakten jag har med min handläggare sen jag blev inskriven på metadonprogrammet. Hon skrev att de skulle lägga till i behandlingsplanen vad de anser att jag behöver få hjälp med utifrån det som de sett och hört från mig. Hoppas de inte skriver ned några idiotiska regler som tex att jag inte får ha dator eller mobiltelefon. De har fått för sig att jag beställer droger från Internet om jag har tilllgång till dator och sanningen är den att jag inte handlat droger på Internet på flera år. Dessutom är det så att om man vill ha tag på droger så fixar man det oavsett om man har Internet eller ej. Så det är helt absurt om de skulle förbjuda mig att ha dator. Jag kommer i så fall smyga med den i packningen ändå för jag behöver dator när jag ska skriva och till myndighetskontakter, studier och jobbsökande bland annat. Sen använder jag datorn tilll bankärenden, musik och film. Utan dator blir jag helt handikappad och livet blir fan så mycket tråkigare.
Känns som att soc många gånger sätter massa förbud och regler bara för att de kan. De vill visa att de är de som bestämmer och många gånger så stjälper de klienten mer än de hjälper. De säger att de gör det för klientens bästa men det håller jag inte med om. Man ska ju ha ett liv som liknar det liv som gemene man i Sverige lever så man anpassar sig till det. Om man får en för skyddad miljö så slår det fel eftersom man förr eller senare måste möta verkligheten och har man inte tränat på det i ett tidigt skede så kommer man inte fixa det när det väl är dags.
Det känns dock otroligt skönt att jag fått vara med och bestämma planeringen för en gångs skull. Tidigare har de alltid varit soc som bestämt vilket behandlingshem jag ska till och vad för slags behandling jag behövt. Nu har jag tagit fram familjehemmet och jag har fått metadon som jag ville. Jag kommer få enskild terapi enligt KBT som jag också ville och som jag tror på stenhårt. Det är också jätteviktigt att man tror på den behandlingsform man ska genomgå. För om man inte tror på det så kommer det inte lyckas heller. Kropp, sinne och själ. Allt hänger ihop.
Jag har höga förväntningar på familjehemmet och terapin. Det gäller att ta det lugnt bara och ta en sak i taget. I början handlar det bara om att komma till rätta i stugan och lära känna familjen på ett naturligt sätt och hitta sin plats hos dem. Sen är det ju en massa praktiska saker som att handla mat, lära sig att laga mat så ekonomiskt som möjligt, städa, tvätta och diska regelbundet. Sätter man upp scheman och skapar sig rutiner så mår man mycket bättre än om man bara gör allting spontant i sista sekunden. Det är oerhört viktigt för mig för annars skapar jag stress och oro och det ska jag undvika till varje pris. Det är också viktigt för mig att äta på regelbundna tider och sova på regelbundna tider. Jag går och lägger mig senast klockan 22 på kvällen och stiger upp mellan klockan 6 och 7 på morgonen. Då hinner jag duscha och äta frukost i lugn och ro medan medicinen verkar. Den ska jag också ta på en regelbunden tid varje morgon. Ska försöka se till så att jag får den klockan 7 på morgonen. Då är jag redo för dagen till klockan 9 och det är ju en lagom tid att börja arbeta eller gå i skolan.
Sen ska jag försöka lägga in tider tre dagar i veckan som jag ägnar åt motion. Tänkte börja med att gå en långpromenad på 1 timme, tre dagar i veckan, framåt kvällen då det är svalare ute. Gör man det vid 18 tiden så hinner man sedan komma ned i varv innan man ska gå och lägga sig. Det är viktigt att man inte ägnar sig åt fysisk aktivitet för nära inpå man ska och lägga sig, för då får man svårt att somna. Kroppen behöver några timmar på sig att komma ned i varv, sänka blodtryck och puls innan man går och lägger sig. Så om man tar en promenad klockan 18 så blir det lagom att äta kvällsmat efter det. Jag har fått ganska bra mattider nu tack vare att jag är på sjukhus där maten serveras samma klockslag varje dag. Frukost klockan 7:30, lunch klockan 11:30, middag klockan 16:30 och kvällsmat klockan 19:00. Tror jag ska köra vidare på de tiderna när jag kommer till Öland.
Vidare är det bra om man har tydliga skillnader mellan arbete och fritid. Jag brukar sätta på mig speciella arbetskläder och sen när jag kommer hem så svidar jag om till mysbyxor och tofflor. Blir säkert så på Öland också eftersom jag antingen kommer jobba i kök eller på bondgården. Det kommer ju bli perfekt för då får jag ju röra på mig hela dagarna och då blir det också en form av motion. Hoppas jag går ned i vikt, jag har gått upp till 110kg sen jag började med metadonet. Vill gärna gå ned till 90kg, det är idealvikten för mig eftersom jag är 189cm lång.
Blir arbetet riktigt tugnt så kanske jag inte ens orkar gå promenader på kvällen efter jobbet. I så fall ser jag till att ta två promenader på helgen i stället. Vi får se helt enkelt hur dagarna kommer se ut. Jag är positivt spänd och nyfiken på hur livet kommer se ut där på Öland. Jag är sugen på att börja leva, känns som jag är pånyttfödd och får börja om. Det blir en riktig nystart. Ingen känner till mitt förflutna där nere, så jag väljer själv vem jag vill vara. Jag får skapa mig en ny identitet kan man säga. Men jag kommer vara mig själv. Orkar inte vara någon annan. Men det ska bli skönt att bara få vara Andreas istället för Andreas narkoman som jag är i Uppsala... Varenda gata här har jag ett minne kopplat till och det är nästa uteslutande negativa minnen. Så att försöka börja om i Uppsala är näst in till omöjligt anser jag. Och om man får välja var man ska starta om och bosätta sig så ligger ju Öland långt upp på listan. Det är tamefan bara Gotland som ligger före, men det är bara för att jag varit på Gotland tre gånger. Öland har jag bara varit på en gång tidigare och det var 1998, då jag var där med min barndomsvän Kalle. Vi var där en vecka på valläger med SSU. Det regnade nästan varje dag minns jag, så det var inte så jätteskoj. Men jag minns att vi var på en konsert i Borgholms fästning med Tomas Di Leva, Cajsa Stina Åkermyhr och Titiyo. Den var riktigt bra, grym akustik där i borgen.
Nu ska jag ta och vila lite, gick upp 5:50 i morse och jag sov dåligt i natt också. Det är mulet och +8 grader ute så det är en perfekt dag att ligga i sängen.
Jag fick mail från soc igår, det var första kontakten jag har med min handläggare sen jag blev inskriven på metadonprogrammet. Hon skrev att de skulle lägga till i behandlingsplanen vad de anser att jag behöver få hjälp med utifrån det som de sett och hört från mig. Hoppas de inte skriver ned några idiotiska regler som tex att jag inte får ha dator eller mobiltelefon. De har fått för sig att jag beställer droger från Internet om jag har tilllgång till dator och sanningen är den att jag inte handlat droger på Internet på flera år. Dessutom är det så att om man vill ha tag på droger så fixar man det oavsett om man har Internet eller ej. Så det är helt absurt om de skulle förbjuda mig att ha dator. Jag kommer i så fall smyga med den i packningen ändå för jag behöver dator när jag ska skriva och till myndighetskontakter, studier och jobbsökande bland annat. Sen använder jag datorn tilll bankärenden, musik och film. Utan dator blir jag helt handikappad och livet blir fan så mycket tråkigare.
Känns som att soc många gånger sätter massa förbud och regler bara för att de kan. De vill visa att de är de som bestämmer och många gånger så stjälper de klienten mer än de hjälper. De säger att de gör det för klientens bästa men det håller jag inte med om. Man ska ju ha ett liv som liknar det liv som gemene man i Sverige lever så man anpassar sig till det. Om man får en för skyddad miljö så slår det fel eftersom man förr eller senare måste möta verkligheten och har man inte tränat på det i ett tidigt skede så kommer man inte fixa det när det väl är dags.
Det känns dock otroligt skönt att jag fått vara med och bestämma planeringen för en gångs skull. Tidigare har de alltid varit soc som bestämt vilket behandlingshem jag ska till och vad för slags behandling jag behövt. Nu har jag tagit fram familjehemmet och jag har fått metadon som jag ville. Jag kommer få enskild terapi enligt KBT som jag också ville och som jag tror på stenhårt. Det är också jätteviktigt att man tror på den behandlingsform man ska genomgå. För om man inte tror på det så kommer det inte lyckas heller. Kropp, sinne och själ. Allt hänger ihop.
Jag har höga förväntningar på familjehemmet och terapin. Det gäller att ta det lugnt bara och ta en sak i taget. I början handlar det bara om att komma till rätta i stugan och lära känna familjen på ett naturligt sätt och hitta sin plats hos dem. Sen är det ju en massa praktiska saker som att handla mat, lära sig att laga mat så ekonomiskt som möjligt, städa, tvätta och diska regelbundet. Sätter man upp scheman och skapar sig rutiner så mår man mycket bättre än om man bara gör allting spontant i sista sekunden. Det är oerhört viktigt för mig för annars skapar jag stress och oro och det ska jag undvika till varje pris. Det är också viktigt för mig att äta på regelbundna tider och sova på regelbundna tider. Jag går och lägger mig senast klockan 22 på kvällen och stiger upp mellan klockan 6 och 7 på morgonen. Då hinner jag duscha och äta frukost i lugn och ro medan medicinen verkar. Den ska jag också ta på en regelbunden tid varje morgon. Ska försöka se till så att jag får den klockan 7 på morgonen. Då är jag redo för dagen till klockan 9 och det är ju en lagom tid att börja arbeta eller gå i skolan.
Sen ska jag försöka lägga in tider tre dagar i veckan som jag ägnar åt motion. Tänkte börja med att gå en långpromenad på 1 timme, tre dagar i veckan, framåt kvällen då det är svalare ute. Gör man det vid 18 tiden så hinner man sedan komma ned i varv innan man ska gå och lägga sig. Det är viktigt att man inte ägnar sig åt fysisk aktivitet för nära inpå man ska och lägga sig, för då får man svårt att somna. Kroppen behöver några timmar på sig att komma ned i varv, sänka blodtryck och puls innan man går och lägger sig. Så om man tar en promenad klockan 18 så blir det lagom att äta kvällsmat efter det. Jag har fått ganska bra mattider nu tack vare att jag är på sjukhus där maten serveras samma klockslag varje dag. Frukost klockan 7:30, lunch klockan 11:30, middag klockan 16:30 och kvällsmat klockan 19:00. Tror jag ska köra vidare på de tiderna när jag kommer till Öland.
Vidare är det bra om man har tydliga skillnader mellan arbete och fritid. Jag brukar sätta på mig speciella arbetskläder och sen när jag kommer hem så svidar jag om till mysbyxor och tofflor. Blir säkert så på Öland också eftersom jag antingen kommer jobba i kök eller på bondgården. Det kommer ju bli perfekt för då får jag ju röra på mig hela dagarna och då blir det också en form av motion. Hoppas jag går ned i vikt, jag har gått upp till 110kg sen jag började med metadonet. Vill gärna gå ned till 90kg, det är idealvikten för mig eftersom jag är 189cm lång.
Blir arbetet riktigt tugnt så kanske jag inte ens orkar gå promenader på kvällen efter jobbet. I så fall ser jag till att ta två promenader på helgen i stället. Vi får se helt enkelt hur dagarna kommer se ut. Jag är positivt spänd och nyfiken på hur livet kommer se ut där på Öland. Jag är sugen på att börja leva, känns som jag är pånyttfödd och får börja om. Det blir en riktig nystart. Ingen känner till mitt förflutna där nere, så jag väljer själv vem jag vill vara. Jag får skapa mig en ny identitet kan man säga. Men jag kommer vara mig själv. Orkar inte vara någon annan. Men det ska bli skönt att bara få vara Andreas istället för Andreas narkoman som jag är i Uppsala... Varenda gata här har jag ett minne kopplat till och det är nästa uteslutande negativa minnen. Så att försöka börja om i Uppsala är näst in till omöjligt anser jag. Och om man får välja var man ska starta om och bosätta sig så ligger ju Öland långt upp på listan. Det är tamefan bara Gotland som ligger före, men det är bara för att jag varit på Gotland tre gånger. Öland har jag bara varit på en gång tidigare och det var 1998, då jag var där med min barndomsvän Kalle. Vi var där en vecka på valläger med SSU. Det regnade nästan varje dag minns jag, så det var inte så jätteskoj. Men jag minns att vi var på en konsert i Borgholms fästning med Tomas Di Leva, Cajsa Stina Åkermyhr och Titiyo. Den var riktigt bra, grym akustik där i borgen.
Nu ska jag ta och vila lite, gick upp 5:50 i morse och jag sov dåligt i natt också. Det är mulet och +8 grader ute så det är en perfekt dag att ligga i sängen.
torsdag 3 maj 2012 - 800 miljoner kronor för en tavla!
Idag skulle de ta blodprov på mig för att mäta plasmakoncentrationen av metadon, men de lyckades inte få något svar. De stack mig på fem olika ställen men ingenstans fick de svar. Så imorrn ska jag gå upp tidigt och duscha varmt så att de lättare kan se mina vener. Jag tror att i och med att jag gått upp i vikt så är mina vener inte så ytliga längre. Sen är det alltid svårare att se dem på morgonen när man är nyvaken för då har man lägre kroppstemperatur och särskilt när man går på metadon eftersom man har låg halt på morgonen och därmed har en lindrig abstinens.
Får se vad man ska hitta på idag. Har ingen lust att fara till stan idag, det är mulet ute och betydligt svalare än igår. Det är rätt skönt med nån dag med lite sämre väder för då kan man sitta inne och softa utan att känna dåligt samvete för att man inte gör något vettigt.
Läste i tidningen idag om försäljningen av Edvard Muchs tavla "Skriet". Den gick för 800 miljoner kronor i New York. En norrman vars far kände Munch hade haft tavlan i sin ägo i över 70 år och nu sålde han den till slut för rekordpris. Man undrar vem fan som har så mycket pengar att lägga på ett konstverk? Den personen måste ju vara multimiljardär för man lär ju inte köpa en tavla för 800 miljoner om man har 1 miljard. Eller? Förmodligen är det en oljeshejk eller en rysk oligark. Det är ju bara de som kan äga så mycket pengar som privatpersoner. Tänk om man bara hade 10 miljoner. Då skulle jag kunna leva ett liv i lyx resten av de år jag har kvar här på jorden.
Jag hade kunnat köpa mig min egen läkare och få metadonet utskrivet av honom och så kunde jag anlita en privatterapeut. Sen hade jag köpt mig ett hus på Gotland och anlitat städhjälp en gång i veckan. Sen hade jag sett till och resa bort från Sverige från oktober till april. Bara vara i Sverige över sommarmånaderna. För i ärlighetens namn, den svenska våren är ju inte speciellt varm. Jag skulle kunna vara utan den och bara få det bästa av Sverige från maj till september. Sen hade jag köpt ett körkort i nått EU land, köpt mig en schysst Mercedes med hardtop. Efter huset och bilköpet skulle jag ha 7 miljoner kvar. De pengarna hade räckt gott och väl att leva på. Tänk er att bara ta med en lätt väska med kläder och sin laptop. Sen resa jorden runt. Första resmålet hade blivit Karibien ombord på en Västindien kryssare. Där är det ju all inclusive och två veckor kostar inte mer än 20 000 kronor inklusive flyg tur och retur. Eftersom jag är dömd i tingsrätt så skulle jag inte kunna flyga till Fort Lauderdale i USA där de flesta Västindien kryssarna avgår ifrån, så jag hade fått flyga till Kuba istället. Aja, nu dagdrömmer jag men det måste man få göra ibland också. Vad vore livet utan drömmar?
Jag kommer ju i alla fall få förverkliga en av mina drömmar om två veckor och det är att bosätta mig på Öland och ha metadon lagligt resten av mitt liv. Det är guld värt för mig. Folk betalar ju 6000 kronor i veckan för en stuga på Öland sommartid och jag får bo där gratis. Gratis för mig i alla fall eftersom Uppsala kommun står för notan. Om jag får en inkomst så kommer jag få betala 2400 kronor i månaden och det är ju taget. Jag ska få 500 kronor i veckan till mat av familjehemmet och det ska man ju klara sig på. I Uppsala får man ju bara 1600 kronor i månaden till mat av socialtjänsten för en ensamstående person. Så nu får jag ju 400 kronor mer i månaden. Får börja laga mer mat helt enkelt. Storkok lär ju vara det billigaste sättet att äta på. Man gör i ordning mat för en hel vecka och fryser in. Desto större förpackningar man köper av kött och fisk tex, desto billigare. Jag får väl kolla efter recept på Internet och följa dem till en början tills jag lärt mig att laga några rätter utantill. Spaghetti och köttfärssås kan jag laga utan recept och pasta med kräftsås. Det är min signaturmaträtt.
Idag finns det ju menyer för en hel vecka att skriva ut på flera sajter på Internet. ICA har ju ett sortiment som de kallar Basic där man får en massa varor till lågpris och de har lagt ut flera recept på maträtter man kan laga utifrån det sortimentet. Smart och oerhört praktiskt för oss låginkomsttagare.
Ska sätta mig ner och skriva ihop en budget för maj, så jag ser på ett ungefär vad det kommer kosta. Det är ju alltid dyrt första gången man handlar till ett tomt kylskåp och skafferi. När man väl har inhandlat basvarorna så behöver man ju bara komplettera efter hand. Dock har priserna på mat stigit mycket senaste åren utan att normen för matkostnader har ökat hos bland annat landets socialtjänster.
Har inte så mycket mer att skriva idag, dagarna blir rätt händelselösa när man är inlagd på ett sjukhus. Det är bara äta, sova, medicin, duscha, skita, sova. Ska bli skönt att komma härifrån om 13 dagar.
Ha en bra dag, det ska jag ha!
Får se vad man ska hitta på idag. Har ingen lust att fara till stan idag, det är mulet ute och betydligt svalare än igår. Det är rätt skönt med nån dag med lite sämre väder för då kan man sitta inne och softa utan att känna dåligt samvete för att man inte gör något vettigt.
Läste i tidningen idag om försäljningen av Edvard Muchs tavla "Skriet". Den gick för 800 miljoner kronor i New York. En norrman vars far kände Munch hade haft tavlan i sin ägo i över 70 år och nu sålde han den till slut för rekordpris. Man undrar vem fan som har så mycket pengar att lägga på ett konstverk? Den personen måste ju vara multimiljardär för man lär ju inte köpa en tavla för 800 miljoner om man har 1 miljard. Eller? Förmodligen är det en oljeshejk eller en rysk oligark. Det är ju bara de som kan äga så mycket pengar som privatpersoner. Tänk om man bara hade 10 miljoner. Då skulle jag kunna leva ett liv i lyx resten av de år jag har kvar här på jorden.
Jag hade kunnat köpa mig min egen läkare och få metadonet utskrivet av honom och så kunde jag anlita en privatterapeut. Sen hade jag köpt mig ett hus på Gotland och anlitat städhjälp en gång i veckan. Sen hade jag sett till och resa bort från Sverige från oktober till april. Bara vara i Sverige över sommarmånaderna. För i ärlighetens namn, den svenska våren är ju inte speciellt varm. Jag skulle kunna vara utan den och bara få det bästa av Sverige från maj till september. Sen hade jag köpt ett körkort i nått EU land, köpt mig en schysst Mercedes med hardtop. Efter huset och bilköpet skulle jag ha 7 miljoner kvar. De pengarna hade räckt gott och väl att leva på. Tänk er att bara ta med en lätt väska med kläder och sin laptop. Sen resa jorden runt. Första resmålet hade blivit Karibien ombord på en Västindien kryssare. Där är det ju all inclusive och två veckor kostar inte mer än 20 000 kronor inklusive flyg tur och retur. Eftersom jag är dömd i tingsrätt så skulle jag inte kunna flyga till Fort Lauderdale i USA där de flesta Västindien kryssarna avgår ifrån, så jag hade fått flyga till Kuba istället. Aja, nu dagdrömmer jag men det måste man få göra ibland också. Vad vore livet utan drömmar?
Jag kommer ju i alla fall få förverkliga en av mina drömmar om två veckor och det är att bosätta mig på Öland och ha metadon lagligt resten av mitt liv. Det är guld värt för mig. Folk betalar ju 6000 kronor i veckan för en stuga på Öland sommartid och jag får bo där gratis. Gratis för mig i alla fall eftersom Uppsala kommun står för notan. Om jag får en inkomst så kommer jag få betala 2400 kronor i månaden och det är ju taget. Jag ska få 500 kronor i veckan till mat av familjehemmet och det ska man ju klara sig på. I Uppsala får man ju bara 1600 kronor i månaden till mat av socialtjänsten för en ensamstående person. Så nu får jag ju 400 kronor mer i månaden. Får börja laga mer mat helt enkelt. Storkok lär ju vara det billigaste sättet att äta på. Man gör i ordning mat för en hel vecka och fryser in. Desto större förpackningar man köper av kött och fisk tex, desto billigare. Jag får väl kolla efter recept på Internet och följa dem till en början tills jag lärt mig att laga några rätter utantill. Spaghetti och köttfärssås kan jag laga utan recept och pasta med kräftsås. Det är min signaturmaträtt.
Idag finns det ju menyer för en hel vecka att skriva ut på flera sajter på Internet. ICA har ju ett sortiment som de kallar Basic där man får en massa varor till lågpris och de har lagt ut flera recept på maträtter man kan laga utifrån det sortimentet. Smart och oerhört praktiskt för oss låginkomsttagare.
Ska sätta mig ner och skriva ihop en budget för maj, så jag ser på ett ungefär vad det kommer kosta. Det är ju alltid dyrt första gången man handlar till ett tomt kylskåp och skafferi. När man väl har inhandlat basvarorna så behöver man ju bara komplettera efter hand. Dock har priserna på mat stigit mycket senaste åren utan att normen för matkostnader har ökat hos bland annat landets socialtjänster.
Har inte så mycket mer att skriva idag, dagarna blir rätt händelselösa när man är inlagd på ett sjukhus. Det är bara äta, sova, medicin, duscha, skita, sova. Ska bli skönt att komma härifrån om 13 dagar.
Ha en bra dag, det ska jag ha!
2 maj 2012 - En dag på avdelning 11M
Idag hoppas jag att det blir en lugn dag för igår var det riktigt otrevlig stämning här på metadonavdelningen. De tre kvinnliga patienterna kom i luven på varandra och snackade skit om varandra hela kvällen och det slutade med att de stod och skrek på varandra. Beskyllningarna haglade om än det ena och än det andra. Det var allt ifrån att någon tjuvläst en persons dagbok till att de kritiserade varandras medicinering. Det är också jobbigt att alla tre får så mycket mediciner att de stundvis är helt neddrogade. En av dem somnade när hon satt och åt. Sen har de mage att gnälla över att de får för lite medicin. Fast de inte kan hålla sig vakna och ligger i sängen hela dagarna. Men jag och en kille från Leksand som är de enda som får metadon för opiatberoende vi gnäller ingenting och vi har lägst doser. Dessutom får vi inte ta någon annan narkotikaklassad medicin förutom metadonet för det är farligt säger läkaren. Framförallt bensodiazepiner, narkotikaklassade sömnmediciner och vissa neuroleptika som tex Lyrica får vi inte ta. Men smärtpatienterna får allting i en coctail och då är det helt plötsligt inte farligt. Snacka om dubbelmoral. Vi som får metadon för beroende kan ju ha lika mycket eller mer ångest än en smärtpatient. Men vi får inget lugnande eftersom det är beroendeframkallande... Men vafan är metadonet då? Dessutom så tar ju inte metadon bort ångest, tvärtom så är en av biverkningarna att man kan få ångest.
Men jag tänker inte gnälla och tjata om mer mediciner. Jag får leva med min ångest och lära mig att leva med den. Jag klarade ju av det galant när jag var på 12-stegsbehandling på Val-bo i Norrköping. Då var jag helt utan mediciner i tre månader och lärde mig flera strategier för att handskas med ångesten. Faktum är att den avtog mer och mer för varje dag jag var där. Grundtanken var att man skulle prata om ångesten när den dök upp och försöka identifiera vilka känslor som dolde sig bakom ångesten. För det är ju som en svart sörja full med massa olika negativa känslor och kan man sortera dem och identifera dem och lyfta fram dem i ljuset så avtar ångesten. Så för mig kommer KBT terapin att vara livsnödvändigt för att jag skall kunna bli kvitt ångesten eller åtminstone kunna minska den och lindra den när den dyker upp. Jag tänker även börja gå på ACoA möten igen. Det är möten för människor med "vuxna barn problematik" och där behöver jag inte presentera mig som narkoman och på de mötena får tala även fast man äter narkotikaklassad medicin. På NA-möten så räknas det som att man är aktiv narkoman och då får man inte tala. Att gå på möten och bara lyssna ger inte alls lika mycket som när man talar. Det är ju först då som man kan lätta på alla stenar som tynger ryggsäcken som blivit riktigt tung efter alla år av elände och obearbetade trauman.
Så jag skall försöka hitta en ACoA grupp i närheten av Kalmar. Känner ju en fd terapeut som jobbade på Val-bo som bor utanför Kalmar. Ska kontakta honom när jag bott på Öland ett tag och känner mig tillräckligt trygg för att åka in till Kalmar ensam. Ser fram emot att komma ner dit och börja jobba med mig själv i KBT terapi. Hoppas det är en bra terapeut. Min kontaktperson på Leva gruppen sa att terapeuten var rutinerad och engagerad så det låter bra. Allt som Therese sagt hittills har stämt så jag litar på henne till 100%. Hon är otroligt empatisk och engagerad i sitt jobb. Det är riktigt skönt att ha sådana människor som stöd. På flera behandlingshem jag varit så märker man att det bara handlar om att tjäna pengar. Det där geuina intresset för att hjälpa människor saknas och det skiner igenom ganska snabbt om de inte är ärligt intresserade. Det är tragiskt att folk väljer att tjäna pengar på andras olycka på det sättet. Det är inget fel att tjäna pengar, självklart ska man göra det, annars kan man ju inte hjälpa så många, men om man inte är engagerad och vill hjälpa människor så blir det ju ingen hjälp. Om de är engagerade och har empati så sprider det ju sig och då kan fler få hjälp. Den bästa reklamen för behandlingshem och familjehem är ju ryktet. Det sprids som en löpeld genom landet genom mun till mun metoden. Sverige är inte så stort och om ett ställe är bra så kommer folk söka sig dit och så berättar de för sina kompisar hur bra det är och på så sätt sprids ryktet snabbt. På samma sätt sprids ju ett dåligt rykte lika snabbt.
Jag funderar på att börja spara till körkort när jag betalat av de privata skulder jag har. Jag måste kolla med Transportstyrelsen om jag behöver ta om körkortet eller om det räcker med att lämna blod och urinprover. Det kostar ca 6000 kronor för tre prover och ett läkarintyg, beroende på var man gör det så varierar priset men det kostar mellan 4000-7000 kronor första halvåret. Sedan får man börja köra direkt när läkarintyget blivit godkänt. Sen får man lämna prover igen efter ett halvår och ytterligare prover ett år efter det. Sen bestämmer Transportstyrelsen om man måste lämna prover regelbundet efter det. Skulle va nice att få tillbaka lappen så man kunde spara pengar till en schysst kärra. Det är ju sån frihet med körkort och bil. Att bara kunna dra iväg närsomhelst, då kan man göra en spontanresa. Älskar att köra bil på sommaren, speciellt kvällstid. Sverige är så jävla vackert på sommaren och det finns ju så mycket att se som man inte sett. Jag har tex aldrig varit i Dalsland och i Värmland har jag bara varit en gång. Där finns ju tydligen en storslagen natur med mycket djurliv. Sen så finns det ju flest jänkare i Värmland. Det är ju verkligen raggarnas landskap nummer ett. Dansband och cruising med jänkare, det är vad jag förknippar med Värmland förutom den vita älgen som de har i sitt landskapsvapen.
Till att börja med så får jag åka moped. Jag skulle få låna en moppe av familjen. Det är en gammal modell, en klass 1 moped men den hade en ny motor. Hoppas det är en packmoppe. Då kan man ju köra hem ett fruntimmer till stugan om man stöter på nått på stranden... Det är ju många turister på Öland sommartid så man kan ju ha en sommartjej istället för en sommarkatt ;) Skämt och sido. Det är ju väldigt praktiskt om jag ska storhandla eller om jag ska hämta nån besökare. Sen kan man ju använda den om man jobbar på gården också. Vi får se hur det blir. Längtar mer och mer för varje dag nu, det känns att det inte är så långt kvar nu när vi gått in i maj månad. Jag kommer ju ner precis när sommaren börjat. Snacka om bra timing!
Idag skall vi ha temagrupp om hjärnans belöningssystem och postakut abstinens. Det blir intressant. Allt som rör hjärnan tycker jag är intressant och spännande eftersom det fortfarande finns så många frågor som är obesvarade kring hjärnan och dess funktioner. Bara belöningssystemet är ju ett område där forskarna gör upptäckter varje månad. Det senaste jag läste var att man hittat ett femtiotal opiatreceptorer och idag gör man bara mediciner som stimulerar ca tio stycken av dem. Alltså finns det ju massor att göra inom den medicinska forskningen för att ta fram nya läkemedel som är effektivare mot smärta. Det är en ganska intressant historia kring metadonets uppkomst också. Det var som så att under andra världskriget så fick tyskarna slut på morfin när de stred mot ryssarna. Eftersom USA och Storbritannien var de länder som tillverkade morfin vid den här tidpunkten så kunde ju tyskarna naturligtvis inte få tag på något morfin. Därför tog tyska forskare fram ett eget morfin som de döpte till Adolphine, till führerns ära. När andra världskriget tog slut så döpte man om det till Metadon. Så kom metadonet till. Andra väldskriget ledde till många uppfinningar som används flitigt idag. Så krig är inte bara av ondo om man bortser från allt det hemska, allt mänskligt lidande.
Nu ska jag ta en kopp kaffe och en cigarett, lite senare idag ska jag ta en tur ner på stan, det ska ju bli 18 grader i Uppsala idag, så då vill man ju passa på att vara ute så mycket som möjligt. Man blir ju sjuk av att vara på sjukhus så det är bra att dra härifrån några timmar om dagen i alla fall.
Men jag tänker inte gnälla och tjata om mer mediciner. Jag får leva med min ångest och lära mig att leva med den. Jag klarade ju av det galant när jag var på 12-stegsbehandling på Val-bo i Norrköping. Då var jag helt utan mediciner i tre månader och lärde mig flera strategier för att handskas med ångesten. Faktum är att den avtog mer och mer för varje dag jag var där. Grundtanken var att man skulle prata om ångesten när den dök upp och försöka identifiera vilka känslor som dolde sig bakom ångesten. För det är ju som en svart sörja full med massa olika negativa känslor och kan man sortera dem och identifera dem och lyfta fram dem i ljuset så avtar ångesten. Så för mig kommer KBT terapin att vara livsnödvändigt för att jag skall kunna bli kvitt ångesten eller åtminstone kunna minska den och lindra den när den dyker upp. Jag tänker även börja gå på ACoA möten igen. Det är möten för människor med "vuxna barn problematik" och där behöver jag inte presentera mig som narkoman och på de mötena får tala även fast man äter narkotikaklassad medicin. På NA-möten så räknas det som att man är aktiv narkoman och då får man inte tala. Att gå på möten och bara lyssna ger inte alls lika mycket som när man talar. Det är ju först då som man kan lätta på alla stenar som tynger ryggsäcken som blivit riktigt tung efter alla år av elände och obearbetade trauman.
Så jag skall försöka hitta en ACoA grupp i närheten av Kalmar. Känner ju en fd terapeut som jobbade på Val-bo som bor utanför Kalmar. Ska kontakta honom när jag bott på Öland ett tag och känner mig tillräckligt trygg för att åka in till Kalmar ensam. Ser fram emot att komma ner dit och börja jobba med mig själv i KBT terapi. Hoppas det är en bra terapeut. Min kontaktperson på Leva gruppen sa att terapeuten var rutinerad och engagerad så det låter bra. Allt som Therese sagt hittills har stämt så jag litar på henne till 100%. Hon är otroligt empatisk och engagerad i sitt jobb. Det är riktigt skönt att ha sådana människor som stöd. På flera behandlingshem jag varit så märker man att det bara handlar om att tjäna pengar. Det där geuina intresset för att hjälpa människor saknas och det skiner igenom ganska snabbt om de inte är ärligt intresserade. Det är tragiskt att folk väljer att tjäna pengar på andras olycka på det sättet. Det är inget fel att tjäna pengar, självklart ska man göra det, annars kan man ju inte hjälpa så många, men om man inte är engagerad och vill hjälpa människor så blir det ju ingen hjälp. Om de är engagerade och har empati så sprider det ju sig och då kan fler få hjälp. Den bästa reklamen för behandlingshem och familjehem är ju ryktet. Det sprids som en löpeld genom landet genom mun till mun metoden. Sverige är inte så stort och om ett ställe är bra så kommer folk söka sig dit och så berättar de för sina kompisar hur bra det är och på så sätt sprids ryktet snabbt. På samma sätt sprids ju ett dåligt rykte lika snabbt.
Jag funderar på att börja spara till körkort när jag betalat av de privata skulder jag har. Jag måste kolla med Transportstyrelsen om jag behöver ta om körkortet eller om det räcker med att lämna blod och urinprover. Det kostar ca 6000 kronor för tre prover och ett läkarintyg, beroende på var man gör det så varierar priset men det kostar mellan 4000-7000 kronor första halvåret. Sedan får man börja köra direkt när läkarintyget blivit godkänt. Sen får man lämna prover igen efter ett halvår och ytterligare prover ett år efter det. Sen bestämmer Transportstyrelsen om man måste lämna prover regelbundet efter det. Skulle va nice att få tillbaka lappen så man kunde spara pengar till en schysst kärra. Det är ju sån frihet med körkort och bil. Att bara kunna dra iväg närsomhelst, då kan man göra en spontanresa. Älskar att köra bil på sommaren, speciellt kvällstid. Sverige är så jävla vackert på sommaren och det finns ju så mycket att se som man inte sett. Jag har tex aldrig varit i Dalsland och i Värmland har jag bara varit en gång. Där finns ju tydligen en storslagen natur med mycket djurliv. Sen så finns det ju flest jänkare i Värmland. Det är ju verkligen raggarnas landskap nummer ett. Dansband och cruising med jänkare, det är vad jag förknippar med Värmland förutom den vita älgen som de har i sitt landskapsvapen.
Till att börja med så får jag åka moped. Jag skulle få låna en moppe av familjen. Det är en gammal modell, en klass 1 moped men den hade en ny motor. Hoppas det är en packmoppe. Då kan man ju köra hem ett fruntimmer till stugan om man stöter på nått på stranden... Det är ju många turister på Öland sommartid så man kan ju ha en sommartjej istället för en sommarkatt ;) Skämt och sido. Det är ju väldigt praktiskt om jag ska storhandla eller om jag ska hämta nån besökare. Sen kan man ju använda den om man jobbar på gården också. Vi får se hur det blir. Längtar mer och mer för varje dag nu, det känns att det inte är så långt kvar nu när vi gått in i maj månad. Jag kommer ju ner precis när sommaren börjat. Snacka om bra timing!
Idag skall vi ha temagrupp om hjärnans belöningssystem och postakut abstinens. Det blir intressant. Allt som rör hjärnan tycker jag är intressant och spännande eftersom det fortfarande finns så många frågor som är obesvarade kring hjärnan och dess funktioner. Bara belöningssystemet är ju ett område där forskarna gör upptäckter varje månad. Det senaste jag läste var att man hittat ett femtiotal opiatreceptorer och idag gör man bara mediciner som stimulerar ca tio stycken av dem. Alltså finns det ju massor att göra inom den medicinska forskningen för att ta fram nya läkemedel som är effektivare mot smärta. Det är en ganska intressant historia kring metadonets uppkomst också. Det var som så att under andra världskriget så fick tyskarna slut på morfin när de stred mot ryssarna. Eftersom USA och Storbritannien var de länder som tillverkade morfin vid den här tidpunkten så kunde ju tyskarna naturligtvis inte få tag på något morfin. Därför tog tyska forskare fram ett eget morfin som de döpte till Adolphine, till führerns ära. När andra världskriget tog slut så döpte man om det till Metadon. Så kom metadonet till. Andra väldskriget ledde till många uppfinningar som används flitigt idag. Så krig är inte bara av ondo om man bortser från allt det hemska, allt mänskligt lidande.
Nu ska jag ta en kopp kaffe och en cigarett, lite senare idag ska jag ta en tur ner på stan, det ska ju bli 18 grader i Uppsala idag, så då vill man ju passa på att vara ute så mycket som möjligt. Man blir ju sjuk av att vara på sjukhus så det är bra att dra härifrån några timmar om dagen i alla fall.
Maj 1, 2012
Startar en ny blogg då den förra bara var gratis i en månad. Denna är kostnadsfri med reklam och skulle jag nån gång få råd kan jag betala en månadsavgift för att få en reklamfri blogg.
Jag är 30 år gammal och kommer från Uppsala. Just nu är jag inlagd på Ulleråkers sjukhus i Uppsala för inställning av metadon. Jag har kämpat i över fyra år för att få metadon och blev äntligen beviljad till metadonprogrammet i Uppsala den 12 april. Ett krav var att jag skulle åka på någon form av behandling efter inställningen så att jag inte bara får medicin utan också arbetar med mina problem som delvis är orsaken till att jag började missbruka opiater för 10 år sedan. Så efter inställningen är klar den 16 maj så flyttar jag till Öland där jag kommer bo i ett familjehem. Jag kommer få bo i en egen stuga med två rum och kök, samt egen dusch, tvättmaskin, vind med gästsängar och en tillhörande tomt där jag kan odla blommor och ligga och sola när jag är ledig. Jag ska gå i KBT terapi en gång i veckan och ska ha någon form av sysselsättning i sommar. Antingen så hjälper jag till på familjens bondgård, de har flera hundra får, grisar och kossor. Eller så hjälper jag till i deras gästgiveri som har en restaurang med catering och på sommaren driver de även Bed & Breakfast. Till hösten tänkte jag söka in till Kalmar högskola och börja plugga journalistik. Jag vet inte hur det fungerar när man är sjukskriven, det är möjligt att jag inte får studera då, men jag skall kolla upp alla regler så jag inte gör mig skydlig till bidragsfusk. Jag har inte rätt till CSN, då jag lånat av dem tidigare och inte har tagit tillräckligt med poäng för att få låna mer pengar.
Arbeta får jag göra om det ingår i familjehemmets verksamhet. Eftersom jag kommer bli sjukskriven för mitt beroende så räknas arbete i familjehemmets regi som rehabilitering. Om jag blir beviljad hel sjukpenning så motsvarar det 80% av en heltidslön så det kommer jag klara mig på. Jag har dessutom massor med skulder, både privata och till Kronofogden, så jag behöver en fast inkomst för att kunna börja betala av mina skulder. Ska bli så skönt när jag är kvitt dem. Jag mår inte bra av att veta att jag är skyldig pengar till höger och vänster. Livet som opiatberoende är dyrt, det kostade mig 7000 kronor i månaden att finansiera mitt beroende. Så jag är oändligt tacksam för att jag blev beviljad metadon, nu slipper jag äntligen jakten efter pengar och droger. Det är en ständig oro, ångest och stress att se till så man har pengar till droger för dagen. När man väl fixat det börjar oron och stressen inför nästa dag. Enda gången man kunde pusta ut var när man hade fixat opiater för en hel vecka. Då slapp man oroa sig för den veckan och kunde ta det någorlunda lugnt. Sista åren har jag inte fått någon som helst kick av drogerna, jag vart bara fysisk frisk. Varken mer eller mindre. Man tar bara bort abstinensen och det är den som man är ständigt rädd för. Det är den som gör att man blir så desperat att ingenting eller någon kommer före drogen. Drogen kommer alltid i första hand. Det är inget värdigt liv. Men nu är det som det är och jag har den här sjukdomen (det är klassat som en psykisk sjukdom både av WHO och Försäkringskassan) och jag får leva med den resten av mitt liv. Det gäller att acceptera det faktumet så fort som möjligt och ta ansvar för sin sjukdom genom att antingen ta medicin som i mitt fall eller gå på NA/AA-möten om man valt den vägen.
Det finns många vägar att ta för att bli drogfri. Det gäller att hitta något sätt som passar en själv och som gör att man klarar av att leva drogfri. Ibland är det en kamp varje minut, ibland går det lättare och vissa dagar märker man inte av det alls. Ju längre tid man är drogfri desto lättare är det. Det handlar för mig också om att bryta gamla mönster och beteenden. Jag väljer att flytta från min hemstad för att få en nystart på en ort där ingen känner till mitt förflutna (förutom familjen jag bor hos) och för mig är det ett måste för att jag skall kunna klara av att leva drogfri. Jag känner för många i Uppsala som missbrukar och frestelserna skulle helt enkelt bli för stora om jag skulle bo kvar här. Visst finns det droger överallt, men risken att stöta på dem är betydligt mindre om man flyttar till en ort där man inte känner någon och där ingen vet att man har hållt på med droger.
Jag tänker också byta mobilnummer och göra en adressändring. Detta för att undvika att bekanta från mitt liv som narkoman ska kontakta mig och erbjuda droger eller något annat som inte är bra för mig. Det är sådana enkla saker man kan göra för att underlätta sitt liv som drogfri. Det gäller att ha strategier för hur man ska hantera drogsug om det uppstår och i mitt fall att lära sig hantera ångest, som varit ett av mina störta problem enda sen tidiga tonåren. Det är den största enskilda orsaken till att jag valde att testa narkotika och varför jag blev fast i beroende direkt. Jag mådde helt enkelt bra, ångesten försvann och plötsligt kändes det som jag blev normal och kunde andas igen. Jag förstod inte varför jag inte skulle ta droger, de fick ju mig att må bra och jag fick inga negativa konsekvenser första åren heller, så varför i helvete skulle jag sluta liksom? Så är det för de flesta alkoholister och narkomaner. Alkoholen/drogerna får en att må så bra och alla bekymmer är som bortblåsta och så länge man inte får några negativa konsekvenser så förstår man ju inte varför man skulle sluta.
Men så småningom dyker de negativa konsekvenserna upp. Det är oundvikligt. Det spelar ingen roll vilken samhällsklass man kommer från eller hur mycket pengar man har. Den enda skillnaden är att ju mer pengar man har desto längre tid tar det innan problemet upptäcks eftersom man kan undvika många konsekvenser när man har gott om pengar. Men tillslut kommer de i fatt en. För alkoholister är det ofta rattfylleri som blir den första negativa konsekvensen eller att man sjukskriver sig från jobbet pga baksmälla. Sen brukar det spåra ur på fyllan, gräl uppstår, fysisk och psykisk misshandel av närstående osv.
För mig gick det otroligt snabbt när jag började med tyngre droger som morfin och heroin. Jag började injicera och blandade opiater (heroin, morfin, metadon etc) med lugnande tabletter s.k. bensodiazepiner (Stesolid, Xanor etc). Överdoserna var ett faktum. Jag blev av med mitt arbete. Fick tre månadslöner och en fot i arslet. Jag fick inte använda några referenser från den arbetsplatsen när jag skulle söka nytt jobb, därför fick jag inget arbete. Jag tog flera lån och kreditkort på olika banker och finansinstitut. Jag levde jetset liv och slösade stora summor pengar på nattklubbar, hyrbilar och resor. Jag köpte större kvantiter av narkotika på Internet. Jag tog droger varje dag, flera gånger om dagen och sov inte på nätterna. Istället sov jag sittandes framför datorn på dagarna eftersom jag var så påverkad av opiater och lugnande tabletter.
Tillslut reagerade mina anhöriga och ringde till socialtjänsten för att få hjälp. När jag hamnade på intensivvårdsavdelning på Akademiska sjukhuset så anmälde läkaren där mig till socialtjänsten enligt LVM (Lagen om Vård av Missbrukare). Socialtjänsten beslutade att ansöka om LVM och jag blev omhändertagen enligt §13 (Omedelbart omhändertagande) och vart hämtad av polis. De körde mig till psykakuten och dagen efter kom Kriminalvårdens transporttjänst (TPT) och hämtade mig och körde mig till ett LVM-hem utanför Hedemora. Där vart jag inlåst i sex månader (LVM är alltid sex månader), först vart jag avgiftad i tre veckor på en sjukavdelning och sen flyttade jag in på ytterligare en låst avdelning och så småningom vart jag flyttad till deras öppna avdelning. Det var en mardröm att vara där. Ständigt gap och skrik, våld och fifflande med mediciner, drogintag, rymningar osv.
När jag blev utskriven på hösten 2007 så vart jag placerad på ett halvvägshus i Uppsala. Där bodde jag i 6 månader sen vart jag utskriven därifrån på grund av återfall i missbruk. Jag fick nya överdoser och fick ett nytt LVM på våren 2008. Denna gång vart jag placerad på Rällsögårdens LVM-hem utanför Kopparberg. Det var samma system där, först inlåst på en sjukavdelning i några veckor, sen placerad på en låst avdelning i någon månad och sen ut på öppen avdelning. Jag var inte alls motiverad att sluta ta droger så jag rymde flera gånger tillsammans med andra klienter. En gång drog vi ner till Göteborg och var där i en vecka innan vi vart tagna av polisen (rymmer man från LVM så blir man efterlyst i hela Sverige) och transporterades tillbaka till Rällsögården. Efter de sex månaderna hade gott så vart jag placerad på ett behandlingshem i Söderhamn. Det var en 12-stegs behandling och jag var fortfarande inte motiverad att sluta knarka så jag rymde därifrån också tillsammans med en kille från Hudiksvall. Vi drog till hans lägenhet i Hudik och knarkade som galningar. Jag tog amfetamin, lugande tabletter, Subutex, hasch och alkohol. Det slutade med att vi rånade en kiosk och vart gripna av polis 6 timmar senare på ett hotell i Hudiksvall. Jag fick 16 månaders fängelse.
Jag hamnade på Skänninge anstalten utanför Linköping. Det var en ganska nybyggd anstalt med nio manna avdelningar med eget kök och ett behandlingsrum där vi satt i behandling halva dagen (12-steg) som leddes av en terapeut. Resten av dagen arbetade vi i anstaltens tryckeri eller så gick man i skolan. Jag jobbade i tryckeriet. I cellen fanns både wc och dusch samt en platt-tv, skrivbord och hyllor (allt var väggfast naturligtvis). Det var promenad två gånger om dagen, efter lunch och efter middag (30 minuter vardera), man fick röka på lunchrasten. Inlåsning i cellerna skedde klockan 19:45 och upplåsning klockan 7:45. Dagarna rullade på och vår var sommar, sommar vart höst och höst vart vinter. Jag muckade 21 november 2009 och flyttade hem till min pappa och hans sambo i Järlåsa, några mil nordväst om Uppsala.
Jag fick en praktikplats på Ekeby kakel och arbetade på deras lager och butik. Efter två månader blev jag fast anställd men redan efter en månad sade jag upp mig eftersom jag återföll i missbruk. Jag sökte frivilligt vård av socialtjänsten och de erbjöd mig en plats på Val-bo behandlingshem i Kvillinge utanför Norrköping. Det var en stenhård 12-stegs behandling efter samma koncept som Korpberget fast ännu hårdare. Man fick till exempel inte läsa några böcker eller tidningar eller se på TV första tre månaderna, det enda vi fick läsa var litteratur om 12-stegs programmet. Begick man några så kallade "regelbrott" så fick man en varning och gjorde man det igen så kunde man bli utskriven. Jag stack därifrån efter tre månader när jag gjort klart primärbehandlingen och kom in på den förlängda behandlingen inne i centrala Norrköping. Jag palllade inte mer behandling helt enkelt och drog till Gotland med första morgonflyget från Bromma.
Efter jag varit på Gotland så följde ett år av olika 12-stegs behandlingar runt om i Sverige. Det var det enda socialen erbjöd mig, de ansåg att det var den enda behandlingsformen som skulle bita på mig. Jag var Kramfors, Norrköping (igen), Surahammar, Söderhamn och Nordinggrå i Ångermanland. Men jag återföll i missbruk hela tiden och våren 2011 fick jag ett nytt LVM och vart denna gång placerad på Hornö LVM-hem utanför Enköping. Det är ett av de hårdaste LVM-hemmen och de har inriktat sig på utåtagerande klienter och neuropsykiatriska funktionshinder såsom ADHD, Aspberger och bipolär sjukdom.
Där var jag i sex månader och under tiden jag var där sökte jag till metadonprogrammet i Uppsala. Socialtjänsten var inte så pigga på det och tyckte fortfarande att jag skulle göra en 12-stegs behandling, men nu vägrade jag. Eftersom Ulleråker krävde att jag skulle placeras på ett behandlingshem eller familjehem efter inställning av metadon så behövde jag få soc med på tåget. Annars skulle jag inte få metadon. Men de var inte med på noterna och därför kom jag ut i november förra året till ingenting. Jag hade varken bostad eller sysselsättning och återföll direkt i ett tugnt missbruk. Jag bodde hos en kompis i Stockholm fram till jul sen på härbärge i Uppsala och slutligen hos min mamma. Jag sökte till metadonprogrammet igen men samma ultimatum fanns kvar, jag var tvungen att få en planering tillsammans med socialen för att beviljas till programmet.
Till slut efter flera månaders tjat så fick jag med mig min socialsekreterare till ett möte på beroendekliniken och efter det började hon titta på familjehem som tog emot klienter med metadon eller subutex. Leva gruppen togs fram som förslag och jag åkte på studiebesök hos en familj på Öland och jag tackade ja direkt efter jag varit där. Så slutligen fick jag en plats på metadonprogrammet, den 12 april vart jag inskriven och fick min första lagliga dos metadon fredagen den 13 april 2012. Nu har jag varit här i 18 dagar och har 15 dagar kvar innan jag är klar med inställningen och flyttar till Öland. Jag kommer flyga från Bromma till Kalmar på morgonen den 16 maj. Fram tills dess så skall jag försöka få två till höjningar av metadonet så jag kommer upp i 120mg. Jag ligger på 100mg nu och skall ta ett blodprov på torsdag där de mäter plasmakoncentrationen av metadonet. Man skall ha ett värde mellan 200-400. Ligger man under 400 så finns det utrymme för höjning. Ligger man över 400 så brukar det vara svårare att få höjning. Men min läkare sa att de i första hand skall lyssna på hur patienten mår och därför tror jag och hoppas att jag får en höjning med 20mg innan jag är klar här. 120mg är en vanig dos för opiatberoende så det är verkligen inte orimligt. Meningen är ju att man skall ha en dos som sitter i en jämn nivå i 24 timmar så att man blockerar suget efter opiater och kan leva ett liv utan att vara besatt av tankar på opiater dygnet runt.
De flesta jag känner som har metadon har en dos på 120-150mg. Kvinnor har ofta högre dos än män, pga att deras hormoner gör att de inte metaboliserar metadon lika effektivt som män.
Nåväl. Det vart ett långt inlägg, det vart snarare en livshistoria än ett inlägg om dagen idag. Jag ska inte göra nått speciellt idag, det blir en slapp dag, har ingen lust att åka ner på stan idag. Det är ju massa demonstrationer och tal idag, det är ju 1 maj, arbetarnas dag. Upp till kamp säger jag, dags att få väck alliansen innan de raserar Sverige fullständigt. De tar från de fattiga och utslagna och ger till de mest välbärgade i samhället. De säljer ut sjukvården, statliga företag, utförsäkrar de sjuka från Försäkringskassan, sänker skatterna och vem tjänar på det? Knappast låginkomstagarna utan de som redan har mest pengar naturligtvis. Det är en cynisk politik de för som bygger på individens välstånd istället för att hela samhället skall ha det så bra som möjligt. Aja, nu vet ni var jag står politiskt ockå...
Nu är det dags för en kopp kaffe och en cigarett. Kaffet är faktiskt helt ok här på sjukhuset. Tur att nånting smakar gott, maten är helt bedrövlig, allt är ångkokt och smaklöst. Maten är fryst och körs enda från Västerås för att sedan värmas upp i värmeskåp en halvtimme innan servering. Nu hörde jag dock att de skall sl
